Kultur och kungahus förenas

Ledare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Kronprinsessan Victoria besöker kulturhuset Sara i Skellefteå.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
I ett stort reportage på Svenska Dagbladets kultursida (1/1) får vi följa kronprinsessan Victoria när hon under det gångna året besöker olika kulturevenemang. Kultur är en av vår blivande regents hjärtefrågor och av företrädare för kulturlivet beskrivs hon som både genuint intresserad och kunnig.

Kulturintresset löper som en röd tråd genom familjen Bernadotte. De flesta svenskar känner till släktingar såsom prins Eugen eller prins Gustaf – sångarprinsen som komponerade stamsångerna Glad såsom fågeln och Studentsången.

Kronprinsessan beskriver hur mycket hon saknat att få ta del av olika upplevelser, när pandemirestriktioner stängde ned stora delar av kulturlivet. Hon uttrycker också sin medkänsla med alla de kulturutövare som drabbades hårt. Hon noterar även att av de krisbidrag som betalades ut inte alltid nådde de som behövde dem mest.

”Många landade mellan stolarna. Var man fast anställd? Var man fackligt ansluten? Det visade sig att många inte var det, utan frilansare med långa eller korta gig” konstaterar kronprinsessan. Med dessa ord visar hon sig vara långt mer insatt i svenska kulturarbetares villkor än många av våra folkvalda.

Monarkin och kulturen har det gemensamt, att de av vissa inte uppskattas utan mest ses som något otidsenligt. Vem behöver ett kungahus och ett operahus, när det finns influencers och dokusåpor?

Ändå betyder kulturupplevelser och kungafamiljen så mycket för så många svenskar. Det handlar bland annat om att de placerar oss i en historisk kontinuitet vilket gör oss till mer än bara ett rö för vinden. Kronprinsessan beskriver behovet av historisk förankring väl: ”Det ger oss en grund att stå på, och en förståelse för varifrån vi kommer och vilka vi är. Men också: vart skall vi? Det här har vi med oss, det här skall vi förvalta och det här är en del av oss.”

Men monarkin och kulturen har också det gemensamt att de erbjuder oss skönhet, mitt i den grå vardagen. Detta är ett något som i dag ofta negligeras. Vi lever i en tid när det mesta skall vara funktionellt samt kunna omräknas till ett ekonomiskt värde. Det är väl därför monarkin så ofta försvaras genom att hänvisa till att kungahuset öppnar dörrar för svensk export. Och det är ju sant, men även utan näringslivets logik är monarkin värdefull.

Att öppna våra sinnen för skönhet, samt att låta fantasi och kreativitet stimuleras, är en del av vad det är att vara människa. När grottmänniskorna gjorde sina första väggmålningar var det förmodligen ett mycket dåligt beslut ur ett rent överlevnadsperspektiv. Tiden hade kunnat användas till att spåra efter djur eller tillverka nya verktyg och vapen. Ändå stod de där och skapade. Det var en gemenskap men där det också fanns utrymme för var och en att drömma sig bort.

På samma sätt som grottmålningarna blev en portal till en annan värld, kan ett besök på galleriet eller teatern förflytta oss i tid och rum. Och samma upplevelse kan vi få av att se kungen dela ut Nobelpriser eller delta i skifteskonselj. Det högtidliga och rituella har också en skönhet i sig. Och ger oss ett avbrott från stekandet av falukorv samt hanterandet av den aldrig sinande tvätthögen.

Därför skall vi vara rädda om både vårt kungahus och vårt kulturliv.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.