Framgångssagan Västanå teater: ”Man får nypa sig i armen”

I år fyller Västanå teater 50 år. Det firas bland annat genom jubileumsföreställningen En saga om en saga i sommar. Där ligger fokuset på Västanå teater och Selma Lagerlöfs beröringspunkter i det muntliga berättandet och teatern, men man har hunnit med så mycket annat.

– Utvecklingen har varit fantastisk. Det är så man får nypa sig i armen, säger Leif Stinnerbom och Inger Hallström Stinnerbom.

Vi sitter i Leifs och Ingers kök i Östra Ämtervik och går igenom sagan om Västanå teater. För deras del började äventyret 1990, men historien leder längre bakåt än så.

–1972 startade en antal bildlärare vid Högskolan i Karlstad marionetteatern Sprattelgubbarna, embryot till det som skulle bli Västanå teater. 1978 tog Yvonne Rock och Björn Söderbäck över och då blev man en turnerande barnteatergrupp med basen i Västanå skola i Ransäter. 1983 bytte man namn till Västanå teater och sju år senare kom Inger och jag in i bilden. Och faktiskt även vår son Magnus som då var 14 år.

Leif beskriver det hela som en slump.

– Vi hade jobbat med Peter Oskarson på Folkteatern i Gävle under 1980-talet. Med Den stora vreden, som ju var ett banbrytande mastodontprojekt vid den tiden. Peter tog in väldigt många folkmusikmänniskor. Ale Möller var musikansvarig, och då nybildade Hedningarna blev orkester. Inger var danslärare och jag blev så småningom koreograf för föreställningen. Det var mitt första inhopp med teater. Jag hade gjort lite tv och film tidigare. Jag var kvar hos Peter i fem år och lärde mig regi av honom.

Inger fyller i:

– Jag var fortfarande arbetsterapeut i Arvika. Och åkte upp till Gävle med Leif så ofta jag kunde, där vi höll danslektioner. En bra teaterutbildning för oss båda under två år, säger Inger Hallström Stinnerbom.

En av dem som såg Den stora vreden var Västanå teaters Yvonne Rock.

– Hon ville göra en föreställning som skulle utgå från värmländsk folkkultur och frågade Oskarsons dramaturg Jan Mark om han kunde hjälpa dem. Då svarade han: ”Men ni har ju Leif Stinnerbom i Värmland”. ”Vem är det?”, undrade hon. Men jag ombads att ansvara för dansen och musiken i föreställningen. Vid repetitionsstart hade man inte fått tag på en regissör och till slut sa jag ”Jag kan hoppa in och vara ett öga utifrån.” Och så började jag regissera.

Föreställningen hette Skrönor och skrömt.

– Arbetsmetoden var att vi letade fram folkkulturmaterial ur arkiven som formade föreställningen, men som också fördjupade skådespelarnas kunskaper och skapade ett stort engagemang. Sedan fortsatte vi på den inslagna vägen och satte 1991 upp TrasJansPojken, en nedtecknad saga från Gräsmark. Den fick väldigt mycket uppmärksamhet. Vi fick väldigt bra recensioner och blev nominerade till Kritikerpriset. Många skrev att det här var något helt nytt. Så det blev ett genombrott.

1992 satte Västanå upp Gösta Berlings Saga på Mårbacka.

– Min stora förebild Ariane Mnouchkine och hennes Théâtre du Soleil har gjort teater till en totalupplevelse och det ville vi också åstadkomma. Föreställningen spelades i Ladan, som gjorts om till en teater för ändamålet, men först fick publiken se skådespelarna sminka sig och så vidare. Peter Jankert spelade Gösta och Helena Brodin gjorde en fantastisk Majorskan på Ekeby. Föreställningen var nästan sex timmar och folk blev knockade. Det var den första Västanåuppsättningen med det dansanta berättarspråk vi är välkända för nu, 30 år senare, säger Leif Stinnerbom.

– Och efter det så beställde vi yurtan, turnétältet. Och så gjorde vi Den blinda drottningen som också blev en stor succè. Och den tog oss ända till Indien, minns Inger.

1994-95 blev Leif Stinnerbom konstnärlig ledare för Shikasta, Riksteaterns mångkulturella ensemble, samtidigt som han var konstnärlig ledare för Västanå teater.

– Så Shikasta, som representerade det nya Sverige, och samiska skådespelare, representerande vårt land innan det blev Sverige, var med när vi gjorde en tältturné runt hela Sverige med Nils Holgersson 1998, i samband med att Stockholm var Europas kulturhuvudstad. Ett väldigt stort och spännande projekt och ett viktigt år för oss, fastslår Leif.

I mitten av 1990-talet hade Yvonne Rock och Björn Söderbäck flyttat till Stockholm och Leif Stinnerbom tagit över ruljangsen.

– Efter många diskussioner inom gruppen, det var inte alls självklart. Oftast är det en producent som är teaterchef. I det här fallet samlades vi till slut kring visionen om en teater där de konstnärliga målen är drivkraften.

– Vi tog ju fram ett handlingsprogram då och det gäller faktiskt fortfarande. Vi var ganska tidiga med riktlinjer om genus och jämlikhet med mera, säger Inger.

– Men för att vara väldigt tydlig: utan Yvonne Rock, inget Västanå teater. Hon har betytt så oerhört mycket. Vi är verkligen tacksamma över att hon gav oss chansen och ett så stort förtroende. Att hon vågade! Vi var ju verkligen oprövade kort i början, säger Leif.

Tillbaka till Nils Holgersson 1998.

– Det projektet var ju också förutsättningen för att vi kom i gång i Berättarladan året därpå. Vi var en väldigt fattig fri grupp och Rottnerosladan var ett tomt skal och det skulle krävas ekonomiska resurser för att kunna spela teater där. Då föreslog vi ett treårigt Selma Lagerlöf-projekt; Nils Holgersson (1999), Kejsarn av Portugallien (2000) och Gösta Berlings Saga (2001) med dubblade anslag från stat och landsting vilket skulle betyda sex miljoner kronor per år. Det gick igenom och dessutom ordnade länsarbetsnämnden så att vi fick hjälp av ett gäng arbetslösa snickare. Riksteatern gav oss också Nils Holgerssons scenografi, kostymer och masker från tältturnén.

Så i en första, ganska primitiv, version av Berättarladan sattes Nils Holgersson upp 1999.

– Det här var väl vårt andra stora riskprojekt, efter Gösta Berling på Mårbacka, men vi gick precis jämnt upp. Så vi var vi i gång och året därpå fick vi EU-bidrag för att förbättra ladan. Kejsarn av Portugallien hade 90-procentig beläggning och Gösta Berling drog fullt hus. De här tre åren byggde vi upp verksamheten och sedan har det rullat på, säger Leif Stinnerbom.

2003 flyttade hela Västanås verksamhet till Sunne kommun när man fick lokaler på Brårud.

– Det var inte längre hållbart att vara i två kommuner. Vem skulle ha ansvaret för att stödja oss? Och lilla Munkfors hade helt enkelt inte råd att ha en teater, säger Inger Hallström Stinnerbom.

Men det har gått lite upp och ner.

– Efter Romeo & Julia 2004 fick vi väldiga ekonomiska bekymmer. Det kunde ha gått fullständigt åt skogen. Men lösningen var att göra en liten och slimmad uppsättning, Fröken Julie, året därpå. Och då var vi på banan igen.

Efter att ha spelat En herrgårdssägen och Bannlyst av sin ”pålitliga husförfattare” Selma Lagerlöf 2007 och 2008 gav Västanå teater sin publik en helt annan utmaning. När Leif Stinnerbom presenterade 2009 års satsning, det finländska nationaleposet Kalevala, på en träff med kommunens hotell och boendeanläggningar möttes han av många ”fågelholkar”.

– Det blev alldeles tyst, länge, tills någon frågade: ”Vad är det?”. Jag förklarade vad det var. ”Det låter tungt”, blev reaktionen. Så skepsisen var stor, men det blev hundra procents beläggning och då, efter tio år i ladan, kände vi att nu bär det. Den trogna publiken litar på Västanå.

Den senaste milstolpen i teaterns historia är att Berättarladan 2019 blev komplett genom den lilla scenen Loftet.

– Så nu har vi allt där. Och jag fick ett kontor. Mitt första någonsin, skrattar Leif.

Framgångarna förklarar han så här:

– Stönighet och hårt arbete. Vi har valt någonting som vi vill bli bäst på. Detta medan andra jobbar efter någon slags smörgåsbordsprincip. Hur blir man så bra som möjligt på något? Genom att man gör lite av varje eller att man gräver på ett enda ställe och fördjupar och förbättrar på det sättet? Vi har valt att försöka bli bättre och bättre på det vi själva vill göra.

Och det tänker man fortsätta med. Samtidigt som man kan se tillbaka på en fantastisk utveckling för teatern.

– Oddsen har inte alltid varit de bästa så vi måste vara otroligt nöjda med hur det har gått. Det är nästan så man får nypa sig i armen ibland, säger Leif Stinnerbom och Inger Hallström Stinnerbom.