För Karlstadskonstnären Joakim Johansson kommer 2021 alltid att förknippas med svärta.
Det här var året då han hittade sin allra bästa vän död. Nu berättar han om sorgen, tomheten och saknaden efter Niki Merimaa.
I Joakim Johanssons ateljé i en källare på Norrstrand i Karlstad står två stafflier framme när NWT hälsar på. Penslarna ligger redo och ett helt gäng färgtuber bara väntar på att bli urklämda sitt innehåll. En målning står på vardera staffliet, men det är något viktigt som fattas.
Motivationen och drivet, lusten att måla – puts väck.
– Jag har inte målat på en månad ungefär, säger Joakim Johansson.
Så lyder också hans sammanfattning av 2021 så här:
– Det har varit kaos. Det var inte mycket som blev som jag tänkte mig, säger han.
Öppnade galleri
Nog för att det började bra. I februari öppnade han galleri på Norrstrand, i en källarlokal vägg i vägg med den egna ateljén. Första utställaren var självklar: kollegan och gode vännen sedan 20 år, Niki Merimaa.
Niki bar in sina karaktäristiska hund- och kattskulpturer och tillsammans med Joakims målningar blev det en utställning som gav mersmak, på många sätt.
– Niki flyttade mer eller mindre in därinne och satt där varje dag i stort sett. Vi umgicks mycket hela året, säger Joakim Johansson.
Vännen blev orolig
De bodde ganska nära varandra också, och därför var det naturligt att det var till Joakim en annan av Nikis vänner hörde av sig i början av november.
– Jag var hemma i lägenheten och hade fått ett meddelande från en kompis till Niki i Dalarna. Han undrade om jag sett Niki de senaste dagarna och då hade jag inte det. Jag ringde Peter, Nikis styvpappa, som berättade att de skulle ha setts nån dag innan, men han dök inte upp och det har aldrig hänt förut. Så jag sa att jag åker bort och kollar lite snabbt och så ringer jag sen.
”Inte det här”
Niki hade lagt en reservnyckel till sin lägenhet i Joakims kök, men Joakim har svårt att sätta ord både på vad han väntat sig och på vad han faktiskt möttes av i lägenheten. För därinne fann han sin vän död, i soffan.
– Jag trodde att jag var beredd på det värsta, men inte det här. Jag ringde polisen och då kom det polis och ambulans och jag fick inte ringa Peter.
Joakim blev omtumlad och chockad av sina intryck.
– Ambulansen och tre sköterskor som sprang upp med väskor och kom ner efter en minut. Och sex poliser ungefär... Det var pådrag.
Sorgen är kvar
Han har fått veta nu att dödsorsaken var ett hjärtfel. Han vet också att det inte fanns något mer han kunde ha gjort där och då.
Före lucia hölls begravningen. Den blev fin, tycker han.
Nu, närmare två månader efter den uppskakande händelsen, har chocken lagt sig, men sorgen är kvar.
– Det är mer det här att man tänker på personen. Nu är det mer sällskapet man saknar. Jag har inte många vänner och man märker efteråt att det där normala, att man bara kan ta telefonen och prata några ord, vilken tid på dygnet som helst – där känner jag tomhet.
Hur var Niki som person tycker du?
– Väldigt lättsam att umgås med. Enormt lättsam. Niki kände väldigt mycket folk och han var väldigt omtyckt. Jag har aldrig hört nån prata illa om honom.
I galleriet står fortfarande några av Niki Merimaas vaxhundar kvar. Det är modeller tänkta att skickas för gjutning till nya skulpturer. Han brukade sitta både hemma och i gallerisoffan och göra modellerna och han hade planer in i det sista.
Katten och teven
För Joakim Johansson måste livet få gå vidare, och konsten.
– Nu gäller det ju att komma igång och skapa, typ. Ungefär så. Jag måste hitta på ett nytt motiv och dra igång. Annars blir det bara att jag sitter hemma med katten och tittar på teve, säger han.
Katten Bubban i all ära, det är ändå i ateljén Joakim Johanssons liv har sitt centrum och han har hopp om att kunna komma tillbaka efter sitt ofrivilliga avbrott.
Han har varit med om sorger förut, framför allt kanske när hans mamma dog för dryga tio år sedan, bara 70 år gammal, i en stroke.
– Då skulle jag ha utställning på Värmlands museum, så då begravde jag mig i arbete, berättar han.
På gränsen till det förklarliga
Den här gången verkar han inställd på att låta sig landa och ladda om på ett annat sätt.
– Jag har haft nästan två utställningar om året i många år nu. Det blir att en aldrig landar mellan utställningarna och när man ska skapa hela tiden, kan man aldrig stanna upp och reflektera över vad man gör. Man behöver nog en omstart egentligen och tänka.
I kalendern finns just nu bara en utställningsnotering:
– Jag ska ha utställning om ett år, på Konst i Karlstad.
Vårsalong i februari
Långt innan dess väntar dock Liljevalchs i Stockholm. Där ska han delta i Vårsalongen, dit han blivit antagen med sin målning Deer Wolf.
Den är på många sätt typisk för Joakim Johansson, som under sina 30-talet år som konstnär gjort sig känd för stora målningar i realistisk, men ändå fantasieggande stil.
– En ligger på gränsen till det förklarliga, säger han.
Otäckt och vackert
Redan titeln Deer Wolf antyder en dubbelhet, den ligger nära ”Dear Wolf” och i bilden finns mycket att fundera kring. En rädd hjort ligger i en säng, när en varg kommer in i hallen...
– En målning ska vara, tycker jag, på något sätt både otäck och vacker på en gång. Du kan inte sluta titta, men samtidigt... Som The Shining, det tycker jag är den otäckaste filmen som har gjorts. Det är så vackert när pojken cyklar i korridoren där, men det är också så jävla otäckt. Men ta bort ljudet och spela dansbandsmusik så är det helt ospännande!
Svärtan är ofta ett viktigt inslag i hans målningar. Mörkrädd är han inte:
– Nej, jag målar ju ljuset. Det svarta behövs för att det ljusa ska bli kraftigare.
Han hade gärna varit utan svärtan med vännens död, men också i livet möts ju ofta mörker och ljus.
Nu hoppas han få ro i själen, men också:
– Att få igång geisten. Att man vill ta tag i det och känna ”nu jävlar ska jag måla”.