2021 blev året då Emilia Snövit Kikic tog ett stort kliv i konstnärslivet. Hon sa upp sig från sitt fasta jobb för att bli konstnär på heltid.
I helgen har hon både vernissage och boksläpp.
I en intervju med NWT berättar hon om vägen till konsten, men också om konstkuppen på Värmlands museum, mötena med Lars Lerin och lärlingarna och om varför hon – faktiskt – heter Snövit.
– Var är det Snövit bor?
Ställd var som helst annars skulle frågan få svar som ”i en sagobok” eller ”hos de sju dvärgarna”, men när den ställs en blöt grönvinterdag på parkeringen utanför Kristinapalatset i Kristinehamn blir svaret leenden och en pekande arm: där!
Grannarna har koll: det är i ett sött litet tegelhus strax bredvid den imponerande byggnaden, ett före detta sjukhus på Mariebergsområdet, som konstnären Snövit bor. Och ja, hon heter Snövit på riktigt.
– Det var en kompis som började kalla mig för det. Jag har aldrig tålt kärnfrukter, äpplen och sånt, har alltid varit blek och så har jag mitt mörka hår och brukar ha rött läppstift. Det har hängt med länge, berättar hon.
Snövit på körkortet
2009 blev hon Emilia Snövit Kikic även på papperet. Då skulle hon registrera ett nytt efternamn efter en separation och valde samtidigt att lägga till Snövit som mellannamn.
– Det står på körkortet också, säger hon och berättar att hon fått olika reaktioner på namnet.
– Jag har fått köpa att folk tror att man är galen! I början var det verkligen den reaktionen och jag tänkte att det får vara så, med tiden kommer de fatta och i boken har jag ju tid att förklara det.
I purfärska boken ”Tro, hopp och gummistövlar” framgår att tiden kring den där separationen var svår på många sätt. Ett tag tappade hon livsgnistan helt, men lyckades komma igen, med en ny insikt:
– Om jag lika gärna hade kunnat dö, kan jag väl börja om och skapa det liv jag tycker verkar roligt. Då blir jag den där sagan som jag vill leva i. Och som sagt, folk vänjer sig.
Hennes lärlingar blev Lerins
Snövits livssaga innehåller som alla goda sagor både mörka och ljusa stråk.
Hon berättar om drömjobbet hon fick i Karlstad. Hon var med och byggde upp verksamheten som tv-tittarna senare fick lära känna i Lerins lärlingar: en kreativ miljö med café, loppisbutik och ateljé. Hon berättar om hur roligt det var och hur bra hon trivdes med deltagarna.
Åren med lärlingarna, vad har de betytt för dig?
– Otroligt mycket. Jobbar man nära, får man det emotionella och de dagliga mötena här och nu. De är närvarande med dig och det är så underbart och läkande.
Och Lars Lerin, vad har han betytt för dig?
– Han är otroligt snäll och sympatisk och det är fint att han är precis så som han är även framför kameran. Han är genuin.
Men goda råd om konst, njae:
– Jag har försökt, men där håller han tillbaka, säger hon med ett leende och berättar att tv-teamet försökte få honom att hålla mer tekniklektioner, medan han ville släppa konstnärerna fria – och så blev det.
– Det var fantastiskt fint!
Hårtvätt – i fem steg
Ett givande drömjobb alltså, men ändå, eller just därför, slutade det i en krasch. Hon pressade sig och jobbade på, trots hög arbetsbelastning, tärande konflikter bakom kulisserna och dålig respons från arbetsledningen på de nödsignaler hon skickade ut. Samtidigt hade det börjat lyfta med hennes konst, så det var mycket hon skulle orka och hinna med.
Till slut var hon trasig, utmattad och sjukskriven.
När det var som värst var även det allra enklaste svårt. Bara att tvätta håret krävde ett skrivet schema med fem punkter. Metoden hämtade hon ur sin yrkeserfarenhet: hon har jobbat med människor med funktionsvariationer i över 20 år.
– Jag fick dela upp duschningen i ta av dig kläderna, gå in i duschen, blöt håret, sätt dig och vila, titta på schemat, skölj ur håret. Det var dagens projekt. Det är så ofattbart när man varit en sån multi-tasker, och sen måste ha tillit till att hjärnan kommer att träna sig tillbaka.
En bok trängde ut
Så småningom blev också skrivande en del av läkeprocessen.
– Boken verkligen trängde sig ur mig. Då var jag utmattad, låg hemma och var sjuk, förtvivlad över mitt nya tillstånd. Det var så mycket jag kände att jag inte förstod i den situation som uppkommit på jobbet med konflikter och orättvisor. Jag har bestämt mig för att inte bli bitter, men då måste man också ta ansvar för vilken är min del i det här. Jag vaknade ofta på nätterna vid tre och då kom det tankar som jag började skriva ner. Det kunde bli väldigt sporadiskt, men helheten blev resan till tillfrisknande.
Hon vill ge läsaren hopp:
– Den som läser ska också känna att den blir lotsad i sin livssituation. Hur kan man läka sitt förflutna och hoppas om framtiden? Och landa i sig själv och hitta ro i vem jag ska vara.
I dag får det ta tid
Utställningen som har vernissage på Hammarö art gallery i helgen heter ”Det får ta tid”. Både bokprojektet och hennes tålamodsprövande konst är exempel på det i ett samhälle präglat av stress.
– Man får påminna sig om det, för allt är så forcerat.
Kan utmattningen vara en effekt av att det inte fick ta tid förut?
– Absolut! Och jag är ju till min natur väldigt ivrig. När jag var liten och lärde mig sticka ville jag vara klar nu. Mamma tyckte ”ta det lugnt, njut av det”. Det har jag verkligen fått pränta in i mig.
Konst på heltid
Numera får konsten ta tid: heltid.
– Jag var tvungen att välja. Konsten tog fart, så det blev heltid med dagjobbet och heltid med konsten och förvecklingar på det. Jag blev sjukskriven ett halvår och sen var mitt mål att få fart på det här.
Strax efter nyår i fjol tog hon tjänstledigt:
– Och sen sa jag upp mig i april.
Nu har hon levt sitt första år i konstnärlig frihet.
”Som att ta sig igenom ljudvallen”
– Först var det superläskigt, men sen kände jag att det var ju det naturliga steget, att frigöra tid och kraft. Om man tänker lite djupare på det, så måste man nog ta det där steget för att visa att det här vill jag. Då finns det något som bär en i det. Man måste ta det där steget ibland utan att se ett steg till, våga och vara ödmjuk och våga göra misstag och se att det inte är så farligt. Det handlar också om att ge tid till det här, att nu är det det här jag gör. Och hitta självförtroendet i det. Det är som att ta sig igenom ljudvallen! Det här året har verkligen varit en uppstart och satsningar.
Idag mår hon bra.
– Jag tror aldrig man blir riktigt frisk, men jag känner mig frisk i själen. Jag tycker om mitt nya jag, även om det haltar.
Vad har konsten betytt i läkningen?
– Massor, massor. Den har alltid varit något slags självterapi, med intuitiva bilder och budskap till sig själv, med humor. Och bara färgerna är ju vitaminer. Att hela tiden ha fokus på det positiva och våga tänka själv, leva ut och våga vara den där man känner att man är på insidan. Jag tror många känner att man ska vara på ett visst vis och passa in, trippa på tå och så där, men konsten är ett utrymme för ens inre att flöda ut.
Mera med Snövit
Emilia Snövit Kikic om:
Konstkuppen på Värmlands museum, när hon ställde ut sig själv liggande i en plexiglaskista, på höstsalongen på Värmlands museum. Ett konstnärligt initiativ utan inbjudan, efter att hon tröttnat på att få nej på sina ansökningar om att bli medlem i Värmlands konstnärsförbund.
– Jag hade fått avslag flera gånger och hade blivit lite matt på det där. Mina vänner ställde ut där och jag var till och med med som motiv, så jag blev så trött på det och sa ”vi gör en kupp”. Jag gjorde en kista av plexiglas, engagerade sju vänner, gick till museet och betalade inträde för alla åtta och så bar de upp mig. De fick kämpa i den runda trappan! Det var inte lätt.
Hon låg blundande i kistan i cirka 20 minuter och turligt nog kom en pressfotograf på besök då.
– Så jag hamnade i tidningen. Det blev verkligen en kupp. Man kommer långt med prestigelöshet, säger hon och skrattar.