De sociala mediejättarna demonstrerade på ett ovanligt tydligt sätt vilken makt de har fått över det offentliga samtalet, skriver Blanche Sande.
I dag är det ett år sedan Twitter permanent raderade Donald Trumps konto. Dagen dessförinnan hade Facebook gjort samma sak. Skälen som uppgavs var tunna; exempelvis ansågs en video där Trump uppmanade sina följare att fredligt lämna Kapitolium och ”go home in peace” vara en förtäckt uppmaning till våld.
Medan hans politiska motståndare fortfarande kunde kommunicera direkt med väljarna via sociala medier, var USA:s sittande president i praktiken hänvisad till traditionella medier. De sociala mediejättarna demonstrerade på ett ovanligt tydligt sätt vilken makt de har fått över det offentliga samtalet.
De sociala medieplattformarnas maktutövning är sällan så uppenbar. Oftast sker den i det fördolda, helt utan transparens. Konton skuggblockeras, så att de blir svåra eller omöjliga att hitta, eller dyker deras inlägg inte längre upp i följarnas flöden. De som tjänar pengar på sina konton är extra sårbara; till exempel har Youtube vid flera tillfällen ”demonetariserat” konton på grund av deras åsikter, det vill säga blockerat deras möjligheter att tjäna pengar via plattformen.
Det gångna året har denna maktutövning befästs och normaliserat till en oroväckande grad. Under coronapandemin har Youtube, Facebook och Twitter alla raderat inlägg och konton som kritiserat eller ifrågasatt forskningsvärldens konsensus om sjukdomen och olika åtgärders effektivitet.
Vid en ytlig anblick kan det framstå som rimligt, särskilt som censuren har marknadsförts som ett skydd mot pandemin – men kom ihåg att det länge ansågs vara en konspirationsteori (och eventuellt rasism) att säga att Covid-19-viruset eventuellt inte uppstod spontant på en marknad utan läckte ut från Covid-laboratoriet intill.
Och har de sociala mediejättarna en gång utsett sig själva till domare över sant och falskt kommer de förmodligen att fortsätta i rollen. Med tanke på hur många viktiga insikter som tidigt stämplades som fantasier eller konspirationsteorier – från NSA:s massövervakning till faktum att jorden snurrar runt solen – är det lätt att inse problemet med att sociala medier intar en sådan roll.
Man bör också ha i åtanke att de sociala mediejättarna, i likhet med resten av Silicon Valley, inte politiskt neutrala. Att 98 procent av kampanjdonationerna från amerikanska IT-företag gick till Demokraterna inför det senaste valet, enligt Center for Responsive Politics, talar sitt tydliga språk. Visselblåsare har beskrivit hur anställda på Facebook minskar ”konservativa” nyheters räckvidd, och 2018 rapporterades att Twitter hade skuggblockerat flera republikanska politiker.
Ett aktuellt exempel är den amerikanska barnboksförläggaren Heroes of Liberty, som nyligen fick sitt marknadsföringskonto på Facebook ”permanent inaktiverat”. Utan ett sådant kan man inte marknadsföra sig på Facebook. Heroes of Liberty, som har en konservativ profil och bland annat har publicerat böcker om domaren i Högsta domstolen Amy Coney Barrett, presidenten Ronald Reagan och nationalekonomen Thomas Sowell, fick höra att dess marknadsföring bröt mot reglerna mot ”lågt innehåll eller störande innehåll”.
Facebook backade senare, som företaget ofta gör när ett sådant fall uppmärksammas. Samtidigt är företaget notoriskt svårt att kontakta för den som blivit drabbad, vilket innebär att mörkertalet förmodligen är stort.
Den som drabbas av den här sortens repressalier får sällan veta varför. Den som blir skuggblockerad kan oftast inte ens bevisa att den faktiskt har drabbats. Vet man inte var gränsen går blir man extra försiktig och håller sig extra långt ifrån den. Resultatet blir självcensur.
Sociala medier borde inte ha den här sortens makt över det offentliga samtalet. Att ge några få makthavare inflytande av vad som kan sägas i offentligheten är aldrig en bra idé; särskilt inte när dessa makthavare har en politisk slagsida. Förr eller senare leder koncentrerad makt alltid till maktmissbruk.
Blanche Sande
Fri skribent