Det offentliga samtalet har blivit instrumentellt, snarare än ideologiskt. Därför behöver borgerliga politiker tala mer om moral, både på ett privat plan och på ett politiskt plan.
PM Nilsson skrev nyligen en ledare (DI 2/1) som väckte en viss uppmärksamhet på grund av sin hårda – men välförtjänta – kritik av socialdemokratin. Han argumenterar, liksom denna ledarsida gjort, för att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bör ta stöd av Sverigedemokraterna för att ge landet en ny regering i höst.
I Nilssons text sticker särskilt ett stycke ut. Det är när han pratar om utsatta områden och argumenterar för att det utöver sådant som en starkare rättsstat, även krävs en ”inre moralisk resning”.
Vi pratar för lite om moral i svensk politik. Detta bottnar förmodligen i socialdemokratins starka problemformuleringsprivilegium. I kombination med vår konsensuskultur, har detta ofta gett sken av att diskussionen om vad som är ett gott samhälle klarades av för länge sedan.
När alliansen vann valet 2006 hade M lanserat sig som det nya arbetarpartiet. Det socialdemokratiska projektet skulle förvaltas, men med vissa modifieringar. Det genomfördes många välbehövliga reformer under åtta år, men sådant som jobbskatteavdrag motiverades generellt mer med ekonomiska argument, än med ideologiska.
Nu har vi en situation där det är SD som framgångsrikt utmålat sig som folkhemmets försvarare. De borgerliga har inget att vinna på att kopiera den retoriken. För att få till ett maktskifte krävs i själva verket en mer offensiv höger som utmanar vänsterhegemonin och gör anspråk på problemformuleringsprivilegiet.
Istället för att prata om att en borgerlig politik ger väljarna lite mer i plånboken, bör partiernas företrädare argumentera för det moraliskt riktiga i att människor får mer makt över pengarna de själva arbetat ihop. Hur kan vi ha hamnat i en situation där en lön motsvarande de bäst betalda grundskolelärarna anses motivera att statlig skatt skall tas ut?
Varje gång en utlovad skattesänkning utmålas som ett hot mot välfärden bör de borgerliga politikerna replikera att det nuvarande skattetrycket är ett hot mot värdigheten i ett samhälle. Det handlar om att omforma spelplanen, även i de frågor som vanligtvis inte skildras som moraliskt laddade.
Den som gör anspråk på att leda landet måste också agera som en ledare. Det ligger i en ledares uppdrag att både föregå med gott exempel och att ställa krav. Därför är det nödvändigt att borgerligheten även vågar tala om medborgarnas moral. En reformerad bidragspolitik bör inte i första hand motiveras utifrån att skattepengarna inte räcker, utan utifrån det omoraliska i att ligga samhället till last om man kan arbeta.
Hårdare straff för brottslingar. En skola som präglas av ideal som flit och meritokrati. Familjers skydd mot en alltför klåfingrig stat. Att värna äganderätten för landets skogsägare. Det finns en uppsjö politiska frågor med en tydlig moralisk dimension som behöver få ta större plats i debatten. Politik handlar om värderingar och det är där kampen måste föras.