När den stora julhelgen är över är det ändå inte riktigt slut på högtidsdagarna under midvintern. Visserligen sägs det att julen varar än till påska, (eller åtminstone till fastan), men själva firandet går snart förbi.
Några ljusglimtar finns det ändå kvar att lysa upp vintermörkret med. Nyår firas ju ofta ganska storslaget med tillbakablickar över det gångna året och med önskningar inför det kommande. Framför allt är det nyårsafton som är den stora kalasdagen, då det nya året ska vakas in till god mat och dryck, ofta i glada vänners lag.
Om vi tittar tillbaka ända till 1800-talets nyårsseder i norra Värmland var Mickelsmäss och jul långt viktigare, men traditionen bjöd ändå att man skulle åka till kyrkan på nyårsdagen, i synnerhet om man missat att åka dit på juldagen.
Så som man kände sig då skulle man känna under det kommande året. Det innebar antagligen lite återhållsamhet i drickandet kvällen före inför hotet om en årslång baksmälla.
Det som hände på nyårsdagen ansågs ha en viss betydelse för hur det kommande året skulle bli. Så som man kände sig då skulle man känna under det kommande året. Det innebar antagligen lite återhållsamhet i drickandet kvällen före inför hotet om en årslång baksmälla. Karlarna skulle besöka varandra, för det betydde tur att få påhälsning av en karl – en kvinna som man mötte förde däremot otur med sig. Tiden var starkt mansdominerad.
Man kunde också söka vägledning inför det kommande året genom att slå upp en psalm i psalmboken på måfå. Den psalm som ögonen först föll på skulle säga något om hur året skulle bli och vad man hade att rätta sig efter. Detta skulle göras vid årets första nymåne.
De skulle ha nio lingarnsändar från varje ställe, och dessa skulle de ha att laga kläderna med under året som kom.
En underlig sed i Dalby och på finnskogen var att ungdomarna, både pojkar och flickor, gick i stugorna och tiggde tråd på nyår (enligt någon på nyårsafton, enligt en annan på nyårsdagen). De skulle ha nio lingarnsändar från varje ställe, och dessa skulle de ha att laga kläderna med under året som kom. Det var då bra om trådarna hade olika färg. De kunde också ges som gåva eller minne från en flicka till hennes fästman. I Dalby band de ihop garnändarna i dockor som de fäste i mössorna.
* * *
Detta underliga trådtiggande förekom också under julens dagar. Det hette att man skulle ha nio garn- eller trådändar för nyår, tretton för trettondehelgen och tjugo för Knut.
Seden var levande både i Klarälvdalen och på finnskogen.
På trettondedagen kunde man samlas till "trättnekalas", och från Norra Finnskoga berättas att ungdomen klädde ut sig och gick runt i stugorna på trettondedagen.
Talen tretton och tjugo bands till trettondehelgen och tjugondedag jul (tjugondag Knut) i olika sammanhang. Om det snöade på trettondedagen skulle man få tretton snöyror, och snö på tjugondedagen förutsade att de skulle bli tjugo.
På trettondedagen kunde man samlas till "trättnekalas", och från Norra Finnskoga berättas att ungdomen klädde ut sig och gick runt i stugorna på trettondedagen. Då kunde man återigen få se den tiggande Judas med pungen, som fått vila från Lucia till nu. Flickorna klädde ut sig i manskläder och tvärtom, och så satte de masker för ansiktet och sprang runt mellan hus och gårdar.
Sanna Johansson noterade från 1800-talets Aspberget: ”På trettondagen gick man och sjöng ut julen med julbrud och julbockar men ingen stjärna.”
Tjugondedag Knut var julens slutpunkt. Då hölls de sista julkalasen – "tjugne Knut kör jula ut" var ett talesätt.
Om seder i den tidens Södra Finnskoga finns upptecknat: ”Jag hade en faster som spann tråd om trettondekvällen. Det skulle en inte få göra. När de hade lagt sig så började rocken på att svinga. Det blev inte fred. Till slut gick hon upp och kastade kjolen över spinnrocken. Hon pass på, när det svinga som bäst. Men då blev det alldeles tyst.”
Tjugondedag Knut var julens slutpunkt. Då hölls de sista julkalasen – "tjugne Knut kör jula ut" var ett talesätt.
* * *
Paulusdagen, den 25 januari, var en märkesdag. Då hade halva vintern gått och den dagen skulle björnen vända på sig i idet. Huruvida detta har kontrollerats är inte omvittnat.
* * *
Så hälsar jag det nya året välkommet med en liten vinterdikt.
Vinterhimmel
Den yttersta stjärnan i Karlavagnsbågen
står rakt över Hag-Idas hus,
ur årmillioner av rymddis och dimmor
nu når oss dess sparsamma ljus.
*
Och mer åt nordost, högt däruppe på himlen,
som hela vår stjärnhimmels nav,
står Polstjärnan stadig i fast position
i rymdens oändliga hav.
*
Orion med gyllene bältet syns glimma
bak träden i Prästgårdsallén,
ur mörkblåa natthimlen ger Vintergatan
ett vackert och silvermjukt sken.
*
Och sparkmedar sjunger mot Gammelvägsisen
en sång ifrån barndomens år
Och snön ligger glittrande vit invid stallet,
i stigen och hästarnas spår.
*
I allt detta okända svindlande stora
i ljus av eoner som flytt
jag väntar att Betlehems stjärna ska tändas
och stå över stallet på nytt.