Arvet blev en andlig hunger

Ledare
PUBLICERAD:
Lämnar ett andligt tomrum efter sig.
Foto: Pontus Lundahl/TT
I samband med sin 65-årsdag förra året berättade Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén för tidningen Dagen (4/6 2020) att hon framöver ville fokusera på "undervisning och lärande, klimatfrågan, det dialogskapande arbetet och digitaliseringen".

I och med beskedet att Jackelén går i pension nästa höst, blir frågan huruvida det är detta, eller något annat arv, som ärkebiskopen kommer lämna efter sig.

Svenska kyrkan har under senare år fått utstå mycket kritik för att vara alltför politisk. Man har i kyrkomötet likväl som genom andra organ och företrädare lagt stor del av sitt fokus (och pengar) på klimatåtgärder, dialog över religionsgränser, demokrati, jämställdhet och en oro för förlorade intäkter snarare än för människors frälsning.

Ärkebiskopen har varit en del av den kamp Svenska kyrkan till sin helhet tycks bedriva. Här kan nämnas när ärkebiskopen och andra företrädare påkallade en politisk uppslutning för att stoppa klimatkrisen, remissvaret mot språkkrav för medborgarskap, eller pådrivandet i frågor om samers rättigheter. Det politiska inslaget råder det ingen tvekan om.

Åsikterna skiljer sig åt kring huruvida kyrkan alls skall ägna sig åt det politiska. Men i fallet Svenska kyrkan och dess ärkebiskop borde frågan kanske inte vara huruvida denne alls skall vara politisk, utan vad som hamnar i skymundan då alltför stor vikt läggs på politik.

Svenska kyrkans centrala budskap är Jesus Kristus: att han dog för våra synder, och att den enda vägen till frälsning går genom honom. Dess högsta andliga ledare bör rimligtvis i första hand företräda detta budskap och basunera ut det i alla kanaler och vid alla tänkbara tillfällen.

För ärkebiskopen har just det kriteriet gått sådär. Hennes tro kan inte ifrågasättas, och ibland blixtrar det till i intervjusvaren med något insiktsfullt om bön eller Guds natur. Men ofta tycks hon träda in i det världsliga på det världsligas villkor och tala med journalister på journalisters vis. Det är inte katastrof, det är bara varken varmt eller kallt.

Anpassningen till det världsliga, som handlar mindre om ärkebiskopen och mer om kyrkans självidentifiering i stort, lämnar tomrum efter sig. I det står en andligt hungrig skara både av de redan troende inom kyrkan, men också de utanför kyrkan som är på väg in. De som vill röra sig långt bortom det politiska och inte bara lära sig om den teoretiska tron. De som behöver en frimodig ledare som talar primärt för att omvända hjärtan och bygga upp kyrkan, och som inte räds de andliga frågorna.

Detta betyder inte att ärkebiskopen inte har gjort goda ting: ekumeniken, undervisningen och att försvara gudstjänstfirandet under pandemin har varit hennes starka sidor. Men efter nästa höst behöver Svenska kyrkan en ärkebiskop som bryter två trender: kyrkans världslighet och den andliga hungern.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.