”Jag härdade ut. Härdade ut för mycket”

Hon har det tufft, Janni Littorin. Kanske finns det i bagaget hon släpar på, kanske är det i revorna från barndomen de mörka tankarna får fäste.

– Håller man sig inte inom ramarna, då duger man inte. Jag funkade annorlunda, tänkte annorlunda.

Janni Littorin blev känd över en natt när hon var med i Lerins lärlingar.

– Det var obeskrivligt, så häftigt och inspirerande, säger hon om programmet och mötet med konstnären Lars Lerin, som hon kommit att beundra lika mycket för hans klokskap som konst.

Där fick hon prova nya tekniker. Janni, som sökt perfektion och den välvässade färgpennans precision i sina bilder, tog också penseln och vågade sig rent av ut i akvarellens vattenburna frasering, där du går från ljust till mörkt och står utan det rent vita på paletten.

Hon fann, säger hon, fler sätt att uttrycka sig på.

– För mig är måleri och skapande hälsa, vård och terapi – och passion.

Men Janni målar inte mer.

Mobbad

Livet har inte farit varsamt fram med henne. Hon var en ensam liten flicka i barndomens Molkom, säger hon.

Mobbad?

– Oh ja.

Blotta frågan tar hårt.

– Jag ville ha kompisar, ville inget hellre, men jag dög aldrig. Jag studerade hur de andra agerade och försökte passa in.

Livet blev en teater, men hennes manus tycktes höra till en annan pjäs.

– Håller man sig inte inom ramarna, då duger man inte. Jag funkade annorlunda, tänkte annorlunda. Jag ville vara jag, men samtidigt ha kompisar.

Hemma då?

– Hemma var bra. Hemma ville jag vara. Men skolan är en plikt du måste göra.

– Jag kanske inte skulle ha gjort det. Jag önskar att jag inte gått varje dag.

Kan man försöka för mycket? Kan man vara för snäll och duktig för sitt eget bästa? Janni greppar tanken som inte föll henne in som liten.

– Jag härdade ut. Härdade ut för mycket. Det är inte bra att bli totalt trasig som person.

Janni hann genom barndom och halva tonåren innan svårigheter hon tampades med formulerades i en diagnos.

– Aspergers syndrom.

Hon glömmer den aldrig, Dagen D – som i diagnos.

– Det gjorde ont. Oh shit, då hade de rätt ändå. Så kändes det. Allt jag fått slängt efter mig i skolan kom i fatt: dum i huvudet... Och nu hade jag det här att bära på också, en diagnos!

Är så mycket mer

– När jag lärde känna min egen Aspergers förstod jag att diagnosen inte är den du är. Vilken diagnos du än har, så är det bara en del, man är så mycket mer. Och diagnosen styr inte din personlighet, jag vill påstå att det är personligheten som styr diagnosen.

Skulle livet varit lättare om hon fått diagnosen tidigare? Janni vet inte.

– Diagnosen fyller sin funktion, och ger möjlighet att förstå när man kan behöva extra stöd och vad man kan träna på. Det är det fina. Sedan finns det viss problematik: hur bemöts man?

Det är illa på sina håll. Janni har blivit nedlåtande bemött, och behandlad som ett barn, säger hon, till och med inom vården.

– Bara för att man har vissa svårigheter ska man inte behöva bli bemött som mindre vetande. Jag önskar verkligen att fler som arbetar med det här, som hanterar diagnoser, vill förstå att det är individen och personligheten som styr. Många har gjort det, och är helt fantastiska. Men det finns ett annat gäng som jag önskar var mer förstående.

Vuxenlivet kom inte heller som en befrielse.

– Mycket har hänt genom åren. Det tog inte slut med skolan. Man försöker hitta tryggheten och en omgivning som är bra, men stöter på grejer.

Depression

Janni var runt 20 när hon fick nästa diagnos. Mörkret tog henne. Hon rasade ner i en djup depression.

– Den psykiska ohälsan är det stora problemet i mitt liv. Jag har försökt få fotfäste, hitta en grund, men det slår undan benen på mig hela tiden.

Hon söker men får inte den hjälp hon vill ha.

–Det är tragiskt. Den psykiska ohälsan verkar öka i samhället, samtidigt är vi många som upplever att vi inte får den hjälp vi behöver. Bara mediciner hjälper inte. Det kan vara bra, men inte bara och inte för alla. Jag är en av dem som det inte fungerar alls för. Det blev bara värre, allt blev ännu rörigare.

Janni skadade sig själv, och vände sig i sitt mörker åt det håll där ingen räddning finns.

– Den tiden när det var som värst, med självskadebeteende och även självmordstankar, var den tid då jag gick på SSRI.

SSRI är den vanligaste typen av antidepressiv medicin.

– Jag upplevde att medicinen tog bort impulskontrollen. Du kan ha tankar på att skada dig själv, men du hejdar dig, du gör det bara inte – medicinen tog bort den kontrollen. Jag blev bättre när jag slutade med den, men den satte sina spår, och det tog lång tid. Det finns positiva sidor också, med SSRI, men tyvärr är det oftast bara de som lyfts fram.

Det var i den här tiden hon fann sin vård och terapi – och passion! – i skapandet.

– Känslorna måste ut. Jag får ut dem på papper istället för att skära mig.

Vad drömmer du om, Janni?

– Stabilitet och balans. Trygghet. Att hitta mig själv på riktigt. Jag vill satsa på kreativiteten och hitta en själsfrände.

Kärlek? Hur ser den ut?

– Ja, kärlek, att hitta en själsfrände. Det är att hitta hem. Förståelse och öppenhet för varandra.

Målar inte nu

Men Janni har varken hittat sig själv eller sin själsfrände, säger hon. Hon har det inte så bra.

– För mig är måleri och skapande hälsa, vård och terapi – och passion, sa hon, men hon skriver inte, sjunger inte, målar inte. Inte nu.

– Jag hittar ingen inspiration. Det är en lång och krånglig historia. Det har varit en tid med stress, och än en gång faller jag när jag försöker resa mig.

– Jag trodde jag hade några vänner, men så var det inte.

Hon bläddrar bakåt så vi ändå får se bilder, känslor på papper. Det är sårigt och blodigt.

En kvinnogestalt i fosterställning är fångad som i en bubbla.

– En puppa, säger Janni Littorin. En larv som ska bli en fjäril. När man går igenom smärta och lidande kan det vara en del i en förvandlingsprocess. Fågel Fenix som reser sig ur askan – det finns många såna fina metaforer. Det är jobbigt att det ska vara så smärtsamt.

Hon stryker med handen över bilden av den unga kvinnan i sin förvandling.

– Man går igenom lidande och smärta, men det sker en förbättring; då går man mot något bättre.