Gemenskap och tillhörighet

Ledare
PUBLICERAD:
Traditionell julkrubba.
Foto: Leif R Jansson/TT
I den kristna berättelsen om julen står familjen i centrum. När Gud enligt evangelierna blir människa, uppstår han inte ur tomma intet. När Jesus föddes i julnatten var han likt alla bebisar beroende av skydd och omvårdnad från Maria och Josef. Den heliga familjen var i detta avseende helt vanlig.

Ett av julens budskap är att det är genom relationer till andra som vi når vår fulla potential. Det är i mötet med medmänniskor som vi formas som personer. Vi är alla medskapare av varandras livsresor, på ett mycket mer komplext sätt än vad såväl liberalismens individualism som socialismens kollektivism förmår att greppa.

Relationer kan dock skapas på många andra sätt än genom familjen. Arbetsplatsen, föreningslivet eller församlingen är några av de sammanhang där vi kan uppnå gemenskap. Det är värt att notera att herdarna som hörde ängelns budskap inte kom en och en för att se den nyfödde Jesus, utan de kom tillsammans.

Sociologen och chefredaktören Hans Zetterberg talade ofta om den lilla världen som stod i kontrast till den stora världens företag och politiska partier. Den lilla världen är bland annat familj och vänkrets – men också hembygden.

När Jesus föddes var Josef och Maria på resande fot. Som vi så många gånger hört från Lukasevangeliet hade de begett sig till Betlehem, eftersom Josef hade sina rötter i staden. I dessa dagar gör många svenskar en liknande resa: från orten där de bor, till platsen där deras förfäder vilar under kyrkohällen och där släktingar finns kvar bland de levande. För en del är nog resan i år särskilt känsloladdad, eftersom pandemin förra året tvingade ovanligt många att fira jul i ensamhet.

Längtan har varit stark inför denna jul. Inte bara efter gemenskapen runt julbordet eller de tindrande barnaögonen när tomten bankar på dörren. Nej, för många är det även längtan efter platsen där de som barn åkte pulka och byggde snögubbar.

I bästa fall kan julfirandet vara som en odyssé av minnen som väcks till liv genom våra sinnesförnimmelser. Det är lukten av raggsockor som torkar ovanför vedspisen. Det är ljudet av knarrande trappsteg och brasan som sprakar. Det är smaken av de där köttbullarna som man trots år av tjat ännu inte har fått receptet på.

Vi har således även relationer till platser. Må det vara ett hus, en stad eller ett landskap. Det kan finnas en liten vrå i världen som har format oss mer än andra ställen och där vi känner en särskild trygghet.

En av de mest kända jullåtarna spelades in 1943 av Bing Crosby. I sången ”I’ll be home for Christmas” skriver en soldat brev hem till sin familj, mitt under brinnande världskrig. Han berättar att han skall komma hem till jul och hoppas på snö och julklappar under granen. Men sedan kommer tillägget: ”om så bara i mina drömmar”.

Så kommer det att bli för många även denna jul. Några kommer att vakna med kliande hals och inse att de måste avboka tågresan. Julfirandet blev endast en dröm även denna vinter. Andra har ingenstans att resa och ingen som kommer till dem. Ofrivillig ensamhet kan vara särskilt plågsam så här års. Ett telefonsamtal under julhelgerna kostar dig några minuter, men kan vara ovärderligt för den som blir uppringd.

Genom att finnas till för varandra – precis som Josef och Maria fanns till för Jesusbarnet – kan vi alla vara med och skapa en god jul.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.