Bröderna Lennart och Tore Lennartson tog över Åsens gård i Västanå i Ransäter 1965 efter sin far Anders. De fortsatte det omfattande och ansvarsfulla arbetet med jordbruk, skogsbruk, köttdjur och hästar. Så som sex generationer före dem hade gjort. Lika omsorgsfullt vårdar de släktens och bygdens historia i form av berättelser, foton och föremål. Berättelser där deras farmor Augusta ofta har huvudrollen.
Lennart och Tore föddes som söner till Anders och Märtha Lennartson vid tiden för andra världskriget. Lennart 1940 och Tore 1943. När lillebror Sten såg dagens ljus 1946 var kriget över. De gick i Västanå skola, där den nu berömda teatern startades många år senare. De lärde sig tidigt gårdens sysslor och i 25-årsåldern tog de över driften.
Hur fördelade ni arbetet?
– Lennart hade fullt upp med hästarna. Han var uppfödare, hovslagare, travtränare och kusk. Allt på en gång. Han arbetade inte sällan fram till midnatt. Jag ägnade mig mest åt jordbruket och köttdjuren. Som alla unga pôjker i Ransäter hade vi ett stort travintresse. Vi har ägt travhästar tillsammans och Lennart har som kusk ett hundratal segrar. Men vår kusin Gustaf var värre. Han kom upp i 999 segrar, berättar Tore.
Berättartraditionen
Ett annat stort intresse är släktens och bygdens historia.
– Vår far Anders berättade många historier från förr. Tyvärr så försvann ju berättartraditionen i takt med tv:ns intåg i stugorna, säger Lennart som glädjande nog har skrivit ner många av de äldres berättelser. Texter, där människor från längesedan blir levande på nytt. Både farmor Augusta och farbror Verner skrev dikter så gåvan att uttrycka sig i skrift tycks han ha ärvt från dem.
Tore har å sin sida ett oslagbart minne för namn, platser och årtal. I ett stort antal album har han inte bara samlat utan också dokumenterat 2 000 fotografier med namn, årtal och händelser. På Åsens gård finns också släktklenoder som farmor Augusta hade med sig som en soffa och ett golvur från 1700-talet. Det och mycket, mycket annat. Ett bibliotek med närmare 9 000 böcker hör också till gården, men det är en annan historia!
Leonard möter Augusta
Brödernas farmor Augusta var en kvinna utöver det vanliga och berättelsen om när hon träffade deras farfar Leonard skulle rentav kunna utgöra inledningen på en film:
”Det var en tidig morgon dagen före midsommarafton år 1880. En man gick med bestämda steg ner mot Riddarholmens kaj i Stockholm. Han svängde med en kappsäck i vardera handen. Klädd i en mörkblå helyllecheviot med skjortbröst, stärkkrage och kravatt. Man kunde lätt ta honom för en gentleman om inte solbrännan avslöjat honom. Utan tvivel en utearbetare av något slag. Plånboken, på säker plats i innerfickan, innehöll många sköna riksdaler. Han hade varit i huvudstaden för att tjäna pengar. Hemma i Ransäter var möjligheterna till inkomster små. 1876 hade han gett 10 000 riksdaler för föräldrahemmet som hans två bröder i Alsters socken väntade på. De ville få ut sitt arv. Nu skulle han hem för att ta reda på höstskörden. Vid kajen låg Yngve Frey, ångbåten som trafikerade Stockholm-Strängnäs-Västerås-Arboga. Han gick ombord. Där råkade han på två unga kvinnor som såg riktigt olyckliga ut.
– Vi hade en korg på bordet med en penningbörs i. Den är broderad med Augusta, för det är mitt namn. Nu är korgen borta. Någon har kanske tagit den, sa den ena.
– Med stor säkerhet, sa vår man som presenterade sig som Leonard Andersson från Ransäter.
I samma stund fick han syn på en tidigare arbetskamrat. Det var ”Långfingrade Larsson” som fått sparken efter stölder på byggena. Leonard fick en ingivelse.
– Tjenare herr Larsson, är ni möjligen stadd i kassa att klyva en hundralapp?
– Den affären kirrar man lätt, svarade Larsson och halade upp två börser. Den ena var broderad med Augusta. Leonard hyllades som en hjälte och damernas riddare. Augusta var 23 år och dotter till bergsmannen Anders Hindersson Ahlqvist i Grythyttan. Hennes äldre syster Britta var med som resesällskap.”
Det går an
”Leonard märkte snart att damerna var vana att leva på stor fot. De bjöd på kaffe i aktersalongen och senare på värdshus i Strängnäs vid uppehållet där. Varma känslor växte fram. Augusta berättade senare för sina barn att hon redan halvvägs över Mälaren beslutat sig för att den mannen skulle hon ha. Den och ingen annan. I Arboga väntade systrarnas broder med häst och trilla. Augusta undrade om Leonard ville följa med dem hem och fira midsommar på Svartnäs gård i Grythyttan.
– Ja gärna om det går an, svarade han.
– Det går an. Det svarar jag för, sa Augusta.”
Nio barn i tät följd
Augusta och Leonard höll kontakt brevledes och vid midsommar ett år senare gifte de sig i Grythyttans kyrka. På bröllopsmiddagen spelade och sjöng Gunnar Wennerberg. Han var poeten och tonsättaren på modet med ”här är gudagott att vara” ur verket Gluntarne. Augusta hade redan som tonåring lärt känna Wennerberg som gärna rekreerade sig på Loka brunn. Gården Svartnäs, där hon växte upp, låg bara en halvmil från kurorten. Hennes familj tog del av brunnskulturens umgängesliv och där väcktes också hos henne en livslång glädje för poesi, sång och musik. Den nygifta Augusta lämnade Grythyttan och brunnslivet för Åsens gård i Ransäter. Den 23 mars 1882, nio månader efter bröllopet, födde hon parets första barn. Dottern Viktoria. Då var hon 25 år. Sedan kom barnen tätt som pärlor på ett halsband och år 1900, vid 43 års ålder, födde hon familjens nionde barn. Sonen Herbert.
Balderine
Poesi och musik var inte det enda Augusta hade fallenhet för och tur var väl det när livet på gården kom att omfatta uppfostran av nio barn, jordbruk, skogsbruk och hästar. Det senare hade hon erfarenhet av från ungdomen:
”Bönder och bergsmän var skyldiga att ombesörja skjuts mellan gästgivargårdarna i Grythyttan och Loka brunn för kurortens gäster.
Den som ägde den snabbaste hästen och finaste åkdonet fick de bästa kunderna. Augustas far införskaffade därför ett sto, Balderine, från den berömda avelshingsten Veikle-Balder. Hon blev så dyr att han inte kunde erkänna det för sin hustru. Som statussymbol kan hon jämföras med en lyxbil i våra dagar. Augusta hade gott handlag med Balderine och de blev oskiljaktiga. De hade till och med kungligheter som kunder. Samtidigt började fadern med vadhållning. Det var så travsporten föddes i Bergslagen. Vadhållningen gick bra för honom men samtidigt blev konjunkturen sämre för små järnhyttor och han började försumma järnhanteringen.”
Augustas far emigrerade
”Så kom kvällen då fadern skulle skjutsa hem några festarbröder över sjön till Loka. Det var stupmörkt och snöstorm. Sikten var obefintlig. Ekipaget hamnade fel på ett strömdrag och vattnet forsade kring släden. Männen kastade sig ut på isen för att rädda sig själva. Balderine försökte sparka sig fram genom issörjan men måste ge upp. Fadern var den sista att lämna platsen. Helt förtvivlad var han nära att dränka sig själv i försöken att bistå sin fyrbenta ögonsten. Efter den natten tappade han alltmer fotfästet i tillvaron. Banken beviljade honom inga fler lån och vännerna vände honom ryggen. År 1888 gick Svartnäs ur släktens ägo. Fadern emigrerade till Amerika där några av de andra barnen fanns. Hustrun Katrina blev kvar i Grythyttan där hon dog redan året efter av magsår. På sin väg till emigranthamnen i Norge hälsade fadern på hos Augusta och Leonard och deras barn som då var fyra till antalet. Han hoppades på framgång i möjligheternas land men det måste ha varit ett smärtsamt avsked. Han återvände aldrig och dog hos sina barn i Pennsylvania 1911.”
Verner
Lennart och Tores far Anders föddes 1897 och var näst yngst i barnaskaran. År 1971, vid 74 års ålder, berättade han den gripande historien om sin elva år äldre bror Verner:
”Jag ska minnas Verner, den bror som kom att stå mig närmast, så länge jag lever. Jag kan inte minnas att han sa ett ont ord om eller till en enda människa. Han kände stort medlidande med de små och värnlösa. Han tog sig an den för tidigt födda kalven Lillemor som egentligen skulle avlivas. Hon följde honom sedan som en hund. Från mor Augusta hade han ärvt glädjen för poesi och hon var hans närmaste supporter. Han diktade naturromantiska dikter och psalmer. Den mest uppskattade psalmen började med: ”Visa den väg vi skall gå, att himmelens portar nå”. Den var på tio verser. Verner led av lungsot (tbc) men det fick inte nämnas. Vi fick lära oss att säga att han svalt en nubb. Att det var därför han hostade. Sjukdomen ansågs skamlig. Den förknippades med fattigdom och trångboddhet. Fattiga var vi kanske inte men trångbodda.”
Flyttfåglar
”Den 28 oktober 1906 står klar för mitt minne som det hänt igår. Det var en söndag. Verner ville inte ha sin frukost.
– Hjälp mig. Jag vill se när fåglarna flyttar till främmande land, viskade han.
Verner bäddades ner i en vilstol på verandan. Jag satt bredvid. Så kom det han väntat på.
Ett flyttfågelsträck plöjde fram över gården under höga rop. Det lät som kom-kom-kom. Verner höjde handen: vänta, vänta på mig. Ett hostanfall höll på att sätta igen honom. Tiden gick. Det var en stilla dag. Verner svettades trots kylan i luften. Bjällror hördes. Det var kvigorna som gått på skogen sedan midsommar som kom tillbaka till gården.
– Anders; gå och se om Lillemor är med, viskade Verner.
Jag löpte iväg. När jag återvände knäböjde mor Augusta vid Verners sida.
– Verner har också flyttat, pressade hon fram.
Jag grät som jag aldrig gjort vare sig före eller efter. En barnkör från Västanå skola sjöng hans psalm ”Visa den väg vi ska gå” på begravningen i Ransäters kyrka. När vardagen återvände till Åsen brändes alla Verners tillhörigheter som han kunde ha hostat i. Så också hans diktböcker. Varför fick inte Verner leva?”
Den faderlösa flickan
– Augusta kunde nog hålla barn och tjänstefolk i ganska strama tyglar men när någon for illa handlade hon med hjärtat, säger Tore och syftar på berättelsen om den faderlösa flickan:
”I granngården hyrde den ensamstående kvinnan Erika med sin tvååriga son ett rum. I maj 1909 födde hon en dotter som fick namnet Sigrid. Erika hade dyrt och heligt lovat barnafadern att hålla hans namn hemligt. Hon var i en svår situation och drabbades av en psykos. Grannarna förstod att något måste göras och efter fjorton dagar gick Augusta över till granngården och tog den lilla med sig hem. Då uppdagades det att modern inte bytt på barnet på hela tiden. Omhändertagandet skulle vara tillfälligt men Erika visade inga moderskänslor så dottern blev kvar på Åsens gård. Efter en tid kom brukets förvaltare till gården och ville se på flickan. Han lämnade en penningsumma till den lillas vård. Det behövde ju inte betyda något erkännande men folk spekulerade. En tid senare reste modern med sonen till Amerika. Hade flickans far lättat på plånboken för att bli av med problemet?
I vuxen ålder skrev Sigrid enträget brev till sin mor i Amerika men hon vägrade att avslöja vem fadern var.”
En olycka i skogen
Vid tiden för första världskriget, år 1914, blev Augusta änka efter Leonard - mannen hon bestämt sig för redan vid första mötet. Hon var då 57 år. Det var dramatiskt och även den här gången var Lennart och Tores far Anders med i händelsernas centrum:
”Jag följde med vår far på avverkning i vår skog. Ett träd hängde upp sig. Far bad mig att hämta lämpliga verktyg. När jag kom tillbaka hade han fått trädet över sig. Bröderna och jag bar hem honom på en bår men han dog i sängen samma dag efter att ha tagit avsked av de närmaste som heligt fick lova att föra gården vidare i nya släktled. Den tragiska händelsen har aldrig lämnat mitt sinne i ro. Möjligen därför har jag haft lätt för känsloutbrott”.
Karo – Åsens Lassie
Med sönernas hjälp fortsatte Augusta att driva gården även som änka.
– När de kom hem från olika skogsarbeten var det hon som räknade pengarna, berättar Tore.
En särskild plats i hennes hjärta kom en fyrbent, mörkbrun hanne vid namn Karo att få. Det var Anders som hade hittat en schäfervalp hos en uppfödare av polishundar i Karlstad. Karo hade blivit utdömd som polishund för att han var långhårig men till Åsen fick han följa med:
”Karo visade tidigt goda vallegenskaper. När korna gick på bete i skogshagen tog han hem dem till kvällsmjölkningen. Åsen var till stor del självförsörjande. Men behövdes kaffe, socker, salt och jäst skrev Augusta en lista och lade i en korg. Karo tog korgen till Martin Larssons lanthandel i Hedås. Där krafsade han på dörren och släpptes in. Väl inne ställde han korgen på disken. Andra kunder makade sig respektfullt åt sidan. Karo var inte så hemma på penninghantering så handlaren fick skriva upp i sin stora bok. Plikttroget bar hunden hem korgen. Ingen tik kunde locka honom på villovägar. Han kunde också skickas ut med matsäck till dem som arbetade ute på gärdena. Ja, mycket kunde berättas om denna sällsamma hund som slutade sina dagar 1935 i en ålder av tio år. Hans sista viloplats blev i syrénbersån”.
Mor Märthas sinnelag
Efter ett liv, så innehållsrikt att det är svårt att förstå, dog Augusta 1943 i den hedersamma åldern av 86 år. Då var Lennart bara tre år gammal så bröderna har inga egna minnen av sin farmor. Men att de har tagit fasta på farfar Leonards sista önskan om att föra gården och berättelserna vidare i nya släktled råder det ingen som helst tvekan om. Han hade varit stolt över sina barnbarns omsorger om Åsens gård.
Hur är det då att leva sida vid sida med sin bror hela livet. Blir ni aldrig osams?
– Nej, vi slogs inte ens som barn. Vi har nog ärvt vår mor Märthas sinnelag. Hon var lugn, snäll och höjde aldrig rösten, säger Tore och Lennart nickar instämmande.