Recension: Maggios evigt unga popmusik

Uppsaladottern har både en exceptionell känsla i framförandet av sin musik och en av den svenska musikelitens vackraste röster. Eller som jag och min sambo snabbt konstaterar under kvällens första mellansnack: ”Hennes röst är ju lika unikt magisk när hon pratar som när hon sjunger”. Det går inte att ta miste på att Karlstadpubliken har suktat efter levande musik, Nöjesfabrikens lokaler är knökfulla och stämningen bubblar likt dryckens i deras glas. När huvudpersonen sparkar igång kvällen med ”Finns det en så finns det flera”, en taktisk alla ska med-dänga, så exploderar haket av eufori och filmande mobilskärmar. Vi bjuds på en av Sveriges mest spelade samtidsartister, på något sätt ständigt i ropet och folkligt aktuell.

Maggio spelar evigt ung popmusik med hög igenkänningsfaktor och kletiga refränger som karaktäristiskt leker med det svenska språket. Dramatiska vardagstexter där sångerskan berättelse står i centrum och en lika smittande som stående kärlekstematik.

Hennes senaste och nuvarande musikaliska och visuella estetik tilltalar mig starkt – en cybrig åttiotalskänsla som både syns på konvolutet till aktuella ”Och som vanligt händer det något hemskt (kapitel 1)” och hörs i den soniska paketeringen av de nya låtarna, där endast sommarens superhit ”Se mig” riktigt når ut till massorna på parkett. Till skillnad mot ”Mitt hjärta blöder”, ”Hela huset”, ”Den första är alltid gratis” och den självklara sortin ”Jag kommer” där taket lyfter av den kärleksförklarande allsången.

Jag måste även nämna kompbandet som utifrån uppställningen bekräftar Maggios musikaliska professionalitet då samtliga lagdelar levererar på högsta nivå. Tyvärr drunknar instrumentens individuella charm i ett par låtar då mixen känns modernt nattklubbsgrumlig och sångerskan röst förstörs av ett knepigt reverb. Tack och lov är detta inte ett stående inslag och förblir en parentes i sammanhanget.

Det är fest denna afton, men personligen gillar jag bättre när det är mindre party och än mer skärpa och vass attityd. Som i ”Verkligheten”, ”Jag kastar bort mitt liv” och färska ”Varsomhelst/Närsomhelst”.

Jag fortsätter att imponeras av sångerskans karriär som på flera plan påminner om Robyns musikaliska resa. Rösten, auran, låtmaterialet och den skarpa attityden. Det kan inte annat än bli succé – gång på gång. Nu längtar vi efter kapitel 2 i ”Och som vanligt händer det något hemskt”-serien och ljumma Maggiokvällar under en pandemifri festivalsommar.

! Kristinehamnsbördiga Therese Johansson som körar och spelar gitarr må stå i skuggan av huvudpersonen, men wow vilken tillgång.

? Hur långt vågar du utveckla ditt synthiga åttiotalssound Veronica? Kombinationen med den visuella showen på den digitala backdroppen är förföriskt medryckande.