Jag har tidigare nämnt Bror Finneskogs skapelse tidskriften Finnbygden, och jag återkommer gärna till den. Under många år utkom ett nummer varje årstid, och Finnbygden köptes i många hem i norra och västra Värmland. Det som fängslade många, åtminstone oss ungar, var de roliga historierna av vilka många var kongenialt illustrerade av Oscar Wiklund. Denna lite stillsamma och ibland aningen vågade värmlandshumor roade och präglade oss läsare – även om inte alla bidragen var av samma klass. Här följer ett litet urval. Håll till godo.
* * *
Predikanten Johan Utter var ute på en tågresa en gång, och han satt vid ett fönsterbord och läste i sin kära bibel. Mitt emot honom satt en skitviktig herre, och han böjde sig fram och sade:
– Denna bok tror jag inte på.
Utter såg på honom med sina blida ögon och sa:
– Dä kvetter!
* * *
Två klarälvdalingar hade varit på födelsedagskalas, där det vankats frikostigt med starkvaror, varför hemfärden blev åtskilligt vinglig, och slutligen hamnade den ene ner i ett djupt dike. Han vädjade till kompisen:
– Käre gulle söte du, hjôlp mä ôpp!
– Neej, dä ôrker jä da slätt int, men jä kan lägg mäj breve däj å ta’l ve däj e stönn, uppmuntrade honom kompisen.
* * *
– Å, Brôt-Anners sûm har dött å, förundrade sig Stina i Hagfall. Nu blir dä fell arvskifte där. Må han ha’dd my’ck ätter säj?
– Int ett enda ö’r. Å så ä di fem sûm ska del-et.
* * *
Ne ha fell hört ôm disse doktoran, som ve hade i Arvika, denne Kjellgren åsse han Labatten. Di tale ôm att disse två kom en kväll gåenes ätter gata. De va komne ifrå ett kalas på stasshotelle. Sôm de geck där feck de se en kär sôm geck se stup anfäkta ille, dä va som han inte tordes ta ett endaste steg en gang. Da sa Kjellgren:
– Va tror du dä feler denne kärn? Ä dä ischias eller ä dä plåger i magen?
– För min del håller ja på ischiasen, svarade Labatt.
– Nej, mente Kjellgren, dä ä magen, för bena tycks dä inte vare fel på.
De kom överens om att gå fram å fråge va dä va som fallere. Dä va han Kjellgren som förde ole, å han tale om att de va doktorer båda två å att de hade olika uppfattning om hans sjuke, de hade ställt olika diagnoser, så att säje. Da sa denna kärn:
– Ja, da har ve fel alle tre.
– Alle tre? sa doktorn. Dä va fell bare ve två som hade olika meninger.
– Ja, men ja tog fel ja mä, sa kärn, för ja trôdde att dä bare va en värfis.
* * *
Gumman hade fått ett fotografi från sin son som varit borta några år. Hon tittade noga på kortet och sa:
– Tänk, han e mer lik säj på kort än i verkliheta!
* * *
En gubbe kom till kvarnen med en säck mäld. Han var synbart irriterad:
– Tänk, denna käringa knöt ihop säcken se dåle, se jä feck sta’nn sju gångä å knyt ôm-en.
* * *
Kalle och Nisse voro goda vänner och kompisar. Så skulle Nisse gifta sig och det blev en bröllopsfest med mycket akvavit och renat.
Självfallet började Nisse leta efter sin brud som helt plötsligt var borta. Sedan han tittat in i brudkammaren kom han försiktigt smygande ut till gästerna, mysande av belåtenhet och viskade:
– Kom ska ni få se. Kalle ä inne när brura. Å han ä så full, så han tror att han ä ja.
* * *
Drängen Ola skulle leda en tjur till slaktaren och höll stadig kurs mitt i vägen, då han mötte godsägaren i sitt fina ekipage. Tjuren stannar till och godsägaren far ut i en skur av ovett
– Vad menar ni, karl, ska jag vika för tjuren?
Ola: – Ja, se dä ä en sak som ne får jär ôpp sinsemella.
* * *
Marta på Slätta var på Torsbymârten och sålde en ko. Det var stor trängsel, och i denna förlorade hon sin penningstinna börs. Hon anmälde förlusten så snart hon kunde till kronolänsman Johansson. Det blev omedelbart ett ingående förhör:
– Var hade ni börsen?
– Här i fecka på unnerkjoln!
– Kände ni ingenting då börsen försvann?
– Vesst gjord jä dä, men jä trûdd han hadd ärli avsikter.
* * *
Johan kommer till prästen i sin församling för att anmäla ett barndop.
– Ja, dä var den tionde, säger prästen när han tittar i kyrkboken. Det är många det, Johan, anmärkte han.
– Ja, men bror min har tôlv, han, upplyste Johan.
– Är det med samma kvinna? frågade prästen.
– Å, ve har fell hôrsin! svarade Johan.
* * *
Det hade brunnit hos Agust på Högfall. Omständigheterna voro sådana att han blev starkt misstänkt att han hade anlagt elden. Det blev rättsligt efterspel och föreläggande av edgång, att branden icke var anlagd. Det där med edgång gjorde Agust mycket betänksam, och då ceremonin skulle gå av stapeln torkade Agust svetten ur pannan och sade:
– Ôm ja slepper å svär, så nöjer ja mej mä halv försäkringa.
* * *
Den gamle postköraren och lantbrevbäraren ”Rön-Ola” hade gått hädan, och det sades många vackra ord vid hans begravning i Östmark av tacksamma församlingsbor utefter postlinjen. En dåvarande sockenpamp blir i slutet av sitt tal lyrisk och eldar upp sig till följande blomsterspråk:
– Han kom i ur och skur, i snö och tö, vår käre ”Ola”, han upplyste våra hem som en vacker blomma, han kom och spred sitt solsken i helg och söcken, han kom när hagelskurarna piskade mot rutan, ja, han kom när drivorna låg meterhöga på våra vägar och han kom …
Hilmer i Glea hade stått och lyssnat på utläggningen och blev en smula otålig. Han viskade till sin närstående granne, Len-Erik:
– Vûre dä int bätter han sa att ”Ola” kom hôss värleken än va?