Frågorna kring vårt sjukförsäkringssystem är många, men den viktigaste handlar inte om pengar, den handlar om rätten till ett någorlunda drägligt liv trots sjukdom, rätten att känna ett människovärde, skriver Mats Karlsson.
Gång på gång kan vi läsa om människor som får avslag av Försäkringskassan. Gång på gång kan vi läsa om människor som inte orkar leva längre då både kroppen och sjukförsäkringssystemet med Försäkringskassan sviker.
I ett underlag för beslut från Försäkringskassan som jag fått tillgång till står att läsa: ”Däremot bedöms det medicinska underlaget inte beskriva besvär som är av sådan omfattning att din arbetsförmåga skulle vara nedsatt med minst en fjärdedel i ett anpassat arbete där man tar hänsyn till dina förutsättningar”.
Till sitt stöd har Försäkringskassan ett uttalande från en medicinsk rådgivare (FMR) som är med i föreningen ”Läkare med gränser”. På föreningens webbsida kan man läsa följande:
Så skriver du en debattartikel”Att i onödan bekräfta patientens lidande i form av att tycka synd om, sjukskriva och medikalisera samt det att läkaren tar över ansvaret för hur patienten mår, riskerar att skada patientens autonomi/självstyre. Det kan utvecklas ett personligt beroendetillstånd till sjukvården och samhället som genererar osjälvständighet och otrygghet över tid. Det bidrar således till att den psykiska ohälsan i Sverige ökar. Vi läkare måste förstå och ta ansvar för vår del i skapandet av denna ohälsa genom att inte medikalisera och patologisera vanliga påfrestningar i livet.”
Med andra ord har denne FMR redan vid uppdragets början inställningen att alla som Försäkringskassan betalar honom för ska nekas, empati för sjuka ska ersättas med lidande, allt enligt föreningens devis. Jag är säker på att inte någon av alla nekade hade drygt 800 000 kronor i 2020 års deklaration.
Rådgivaren har i sitt utlåtande skrivit följande: ”Det framkommer att den fysiska förmågan är nedsatt och att fysisk aktivitet leder till ökad smärta. Ingenting talar för att fysisk belastning skulle leda till varaktig smärta eller försämring. Psykisk belastning kan naturligtvis leda till ökad trötthet men inte heller här finns någonting som talar för varaktig skada”.
Säg till de som mist sina anhöriga som inte orkat strida för att få ett mindre påfrestande liv med sina sjukdomar, säg till dem att det inte orsakar varaktig skada!
Försäkringskassan begärde för samma person en fullständig utredning hos Försäkringsmedicinska utredningsenheten på Centralsjukhuset i Karlstad. Trots denna utredning som bekräftar de medicinska problemen nöjer sig inte Försäkringskassan, utan kör över specialisterna på CSK och anlitar en FMR för att kunna neka. Vad kostar detta? Hur känns detta för personalen på CSK?
I media kan man också läsa om bidrag som Försäkringskassan på felaktiga grunder gett till ”IS-resenärer”, bidrag som skulle ha hjälpt ett antal berättigade till ett drägligare liv ekonomiskt.
Såhär i valtider har socialförsäkringsministern (S) på sin Facebooksida inlägg med rubriken ”Nu lagar vi sjukförsäkringen”. Det var ju hans eget parti som stod för den än mer trasiga sjukförsäkringen, vilket ledde till att tiotusentals människor förlorade sin sjukpenning. Tror Socialdemokraterna att människor som drabbats glömt det?
Allt detta är inte unikt, berättelserna är många. Med all tydlighet framgår att Försäkringskassan kan betala ut stora summor, så länge det inte går till människor som har av vården bekräftad funktionsnedsättning. Frågorna kring vårt sjukförsäkringssystem är många, men den viktigaste handlar inte om pengar, den handlar om rätten till ett någorlunda drägligt liv trots sjukdom, rätten att känna ett människovärde.
Under åren som gått har ljus tänts för alla de som inte orkat längre. Hur många ljus måste tändas för att allt prat om förbättrad sjukförsäkring ska bli mer än bara prat?
Mats Karlsson
Medmänniska, Hammarö