Tänk ändå att vara socialdemokrat. Vad man kan komma undan med bara för att man är just socialdemokrat. Skulle vi ha en svensk superskurk vore det enda naturliga valet att låta vederbörande vara röd minister. Partiboken fungerar som ett slags slipp ur fängelse-kort från Monopol.
Det har påståtts att Magdalena Andersson (S) fick en jobbig start på sin statsministerkarriär på grund av alla turer kring de olika ministrarna. Men det verkar vara en kraftig överdrift. Visst tog det fokus från annat men Andersson verkar inte ha legat sömnlös över sina ministrars tillkortakommanden.
Allt började med Annika Strandhälls turer till Kronofogden. Jämförelserna med tidigare partiledaren Mona Sahlins var visserligen missvisande. Strandhäll har bara varit oaktsam med sina privata medel.
Somliga menar till och med att hon inte gjort något fel alls. Bara betalat sent. Men är det verkligen en handling utan moralisk klangbotten? Att köpa något innebär ju att man utställer ett löfte om att betala inom en viss tidsram, precis som säljaren lovar att överlämna en vara eller utföra en tjänst. Att inte leva upp till sitt åtagande är därmed en sorts lögn. Att på detta vis förvanska verkligheten medför att man tär på sammanhållningen i ett samhälle eftersom det blir svårare och svårare att lita på andra.
Med det sagt finns det betydligt värre försyndelser än så. Det är också oklart på vilket sätt Strandhälls betalningsslarv skulle inverka menligt på hennes förutsättningar att utföra sitt uppdrag som miljö- och klimatminister.
Att hon däremot till synes utan att blinka presenterade så kallade alternativa fakta kring sitt betalningsslarv när journalisterna började fråga henne om detta är värre. Och detta skedde upprepade gånger. Det är värre eftersom det är något som gjordes inom ramen för Strandhälls ämbetsutövning. Men hon tillåts ändå fortsätta som minister eftersom statsminister Andersson har sagt åt henne att se över sin privatekonomi. Hon har dock inte sagt något om att sluta ljuga för allmänheten.
Värre ändå blir det när man beaktar hanteringen av civilminister Ida Karkiainens skandal. Kan hon ha gjort en hitlerhälsning på en fest i sin ungdom? Fullt möjligt. Ungdomar har en särskild benägenhet att använda provokativa uttryck enbart för dess provokativa verkan. Och festande ungdomar har aldrig varit en framstående symbol för gott omdöme.
Är det däremot säkert att Karkiainen har heilat? Givetvis inte. Hon är inte nazist och var det inte i sin ungdom heller. Är saken därmed utagerad? Statsministern verkar tycka det. Efter att Karkiainen svettats i ett par dagar förklarade Andersson att hon har förtroende för ministern eftersom hon är socialdemokrat. Jaha. Det är dock fullt möjligt att det inte är en fullständig förklaring för hela befolkningen.
Civilministern svajade betänkligt i sina beskrivningar av vad som hänt i hennes ungdom. Kanske hade hon heilat, kanske inte. Och hade hon gjort det var det definitivt ironiskt. Hur kan det bli trovärdigt i sig av att Karkiainen är socialdemokrat?
Därtill har hon börjat påstå att hon alltid tyckt sydstatsflaggan och andra rasistiska symboler är oacceptabla. Men det är ju inte sant. Förmodligen för att hon vet att sydstatsflaggan i Sverige oftast är något annat än en rasistisk symbol. Det hänger en sådan flagga i hennes sambos bands replokal och sambon har också en tröja som föreställer sydstatsflaggan. Och ministern har accepterat båda i alla år. Har hon gillat dem? Vem vet. Men hon har definitionsmässigt accepterat dem.
På vilket sätt detta agerande, som är påbjudet av statsministern själv i enlighet med civilministerns inlägg på Facebook, skulle öka trovärdigheten för Karkiainen är milt uttryckt oklart. Hon har inte behövt förklara något mer ingående utan kommer undan tack vare att hon är socialdemokrat och för att hon förvanskar sin inställning till sydstatsflaggan av alla saker.
Hade detta hänt en moderat hade hela den socialdemokratiska apparaten ha använts för att förinta varje minne av vederbörande från det offentliga. Demokratin hade varit i fara. Och hade en kristdemokrat hamnat hos Kronofogden hade förtroendet för regeringen skadats oerhört allvarligt. Men nu är det socialdemokrater, och sådana står alltid höjda över varje misstanke. Det är bisarrt att någon alls förväntas ta detta på allvar.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren