Årets värmländska julklappar

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Krönikör Anrell bjuder på några julklappstips.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Julklappskris?
Varsågod, här är två kolsvarta böcker om Värmland. Och en fullständigt lycklig.

Så typiskt, ju. Så typiskt Värmland. Hela konstcirkeln. Upphöjt till tre.

Här är hela listan:

1. Peter Lenken – Se drömmaren!

Jag börjar med Värmland noir.

En alldeles ny roman om Gustaf Fröding – kan det va nåt? Det kan det verkligen. Peter Lenken har tidigare skriva ”Skymningsglöden” om målarna vid sjön Racken utanför Arvika. En mycket bra roman.

Den nya om Fröding är utsökt. Kolsvart. Fylla. Psykbryt. Bipolaritet. Prosititution. Jobbiga groupies. Bipopularitet. Värmland.

Värmland skapade honom. Värmland bröt ner honom.

Gustaf Fröding hade, kort sagt, inte så förbannat roligt. Sex år på mentalsjukhus vittnar ju om det.

Peter Lenken – Se drömmaren!

Och så drack han vansinnig mycket. Obegripligt mycket. Några flaskor konjak på en kväll. Plus lite likör. Några kvinnor höll ordning på honom, så länge det gick.

Men Fröding var ju så klart en idiot. Hade han levt under metoo-eran hade han varit inställd och inspärrad i alla tänkbara kylskåp. Ingen hade tagit med tång i Fröding. Paolo Roberto var ju en söndagsskolegosse jämfört med Fröding.

Allt det där visste vi ju. Men Peter Lenken har hittat människan bakom myten och gjort en roman av de kända historierna. Det är utsökt svärta.

2. Anders Nilsson – Sven Ingvars - Ett år i taget

Värmlands skimrande morgonrodnad då. Vem står för den?

Jo, Sven Ingvars så klart.

Anders Nilsson har skrivit boken ”Sven Ingvars - Ett år i taget” som är en officiell biografi. Oscar Magnusson har varit delaktig. Om det betyder att allt skavande rensats bort vet jag inte. Kanske fanns det inte så mycket skavande? Och lite finns ju kvar.

Det vi får läsa är en fin historia om det Sverige som vaknar efter andra världskriget och om hur bruksorterna i Värmland står i främsta ledet att fylla landet och Europa med varor – och musik.

Anders Nilsson – Sven Ingvars - Ett år i taget

Det här är nostalgiskt och gripande och rörande på ett sätt som ingen annan bok jag läst ens varit i närheten av. Prosan är i gränslandet mellan Rekord-Magasinet och ”En förlorad värld”.

Vad sägs exempelvis om såna här rader:

”Denna lördagskväll i maj ska Värmland förlora sin rocken´roll-oskuld på en dansbana i Ölserud på Värmlandsnäs.”

Eller:

”Där står fyra grabbar i lite för stora grisrosa kostymer och spelar en säregen sorts rock´n´roll.”

Det är ju ren porr.

Att dom sen skaffar en basist vars viktigaste egenskap är att vara snygg och näst viktigaste är att vara lojal med kapellmästaren är ju bara underbara myssexistiska tidsbilder. Det är ju ändå Värmland.

Och där fanns mig veterligen bara snygga basister.

Och det gick ju att dra ur sladden för dem.

3. Mia Skäringer – Maria - En kvinnlig komikers dagbok

Mer Värmland noir. Kolsvart. Verkligen k-o-l-s-v-a-r-t.

Jag utsåg Mia Skäringer till Årets värmlänning häromåret. Hon var Sveriges ledande komiker och scenartist. Överlägset.

Jag tyckte hela landskapet skulle vara stolta över Kristinehamns bidrag till Sveriges självbild.

Nu visar det sig att Mia Skäringer hatar, inte bara sig själv utan också, Värmland. Hela Värmland. Faktiskt.

Värmland förstörde Mias liv; hennes barndom, hennes sexualitet och självbild. Det är en Golgatavandring från Kristinehamn till Sveriges största scener med en fet arenaturné som kulmen häromåret.

Mia Skäringer – Maria - En kvinnlig komikers dagbok

Störst, bäst, roligast.

Och mest olycklig.

Alltså, allvarligt – jag tror aldrig jag läste en så svart bok om en levande känd människa. Och om ett levande känt landskap.

Den ena idioten hon stöter på är värre än den andra och förgriper sig på henne, utnyttjar henne och försöker släcka hennes livsenergi.

Det lyckas på ett sätt – och det misslyckas på ett annat.

När hennes karriär snurrar som mest och bäst mår hon så dåligt och drivs av en manager på ett sätt som påminner mest om de värsta sidorna i den nya biografin om Avicii. I hans fall slutade det ju med att han totalutbränd och bipolär tog sitt liv.

Mia levde nästan samma liv.

Hon gråter mellan föreställningarna i Globen, Scandinavium och Tele2. 20 000 tittar på henne. Hon är blind för sin egen självbild. Bipopularitet.

Hon rymmer hemifrån. Blir utnyttjad. Depressioner. Självförakt. Värmland förgriper sig på henne. Hon förgriper sig på sig själv.

Den mest talande bilden är kanske när en kille som våldtagit henne i Kristinehamn tar kontakt med henne efter en succéföreställning i hemstaden och ber om hjälp med lite pengar för han har strulat till det med en tjej.

Morsning.

Den värmländska mannens stundtals svårsmälta brist på självinsikt.

Mia älskar och hatar Värmland. Hatar mest, tror jag.

Efter att ha läst ut boken är jag mest förundrad över att hon lever. Och kan skämta. Men så såg jag henne hos David Hellenius i TV4 förra helgen och så inser jag att hon inte skämtar längre. Jag skrattar inte. Hon skrattar inte. David försöker skratta. Det lyckas så där.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.