Fyra frågeställningar om investeringar i kärnkraft

Debatt
PUBLICERAD:
Visst finns det litet olika leverantörer men vill man hålla budget och tidplan är man i princip hänvisad till rysk eller kinesisk teknik och leverantör, skriver Marcus Eriksson. (Bild på Ling'ao kärnkraftverk i Kina.)
Foto: AP
Om det nu skulle visa sig att marknaden inte vill investera i kärnkraft, kan jag som investerare då räkna med att staten går in och subventionerar så att det byggs och kan bidra till elproduktionen, skriver Marcus Eriksson.

Med de höga elpriser som varit den senaste tiden samt med klimatfrågan högt på dagordningen är det naturligt att frågan om en utbyggd kärnkraft kommer upp, bland annat av Lotta Olsson (8/12). Men elmarknaden är avreglerad med privata investerare som beslutar om de vill satsa på en viss teknik.

Det är ju endast kärnkraft som verkligen byggs som bidrar med elproduktion och stabilitet i elnätet, debattinlägg om kärnkraft ger ingen el. Som potentiell investerare på elmarknaden (läs: pensionssparare) vill man då såklart veta de långsiktiga förutsättningarna för en investering i kärnkraft. De som förespråkar utbyggd kärnkraft bör därför kunna svara på följande frågor.

Ska ny kärnkraft kunna spela någon roll inom de närmaste 20 åren måste man med tanke på tillstånd och byggtid i princip välja bland teknik som finns att beställa från hyllan i dag. Att hänvisa till små modulära reaktorer är mest drömmar i dagsläget.

Visst finns det litet olika leverantörer men vill man hålla budget och tidplan är man i princip hänvisad till rysk eller kinesisk teknik och leverantör. Med tanke på den diskussion som funnits inom till exempel 5G-nät, kan man som privat investerare på elmarknaden fritt välja sådana leverantörer för en känslig infrastruktur som en kärnkraftsanläggning innebär utan att riskera att det blir politiska diskussioner i frågan som fördröjer byggandet?

I bland annat den planerade kärnkraftsreaktorn i Finland (Hanhikivi) väljer man en rysk leverantör (Rosatom) som även går in som delägare. Med tanke på de diskussioner som funnits gällande ryskt eller kinesiskt ägande i hamnar, bilföretag, gasledningar etc. är det ok om man som investerare på elmarknaden i Sverige väljer att sälja av en del aktier i kärnkraftverket och ta in ryska eller kinesiska finansiärer, som man gjort i Finland?

Klimatfrågan är en i högsta grad global fråga där åtgärder kommer att krävas i alla världens länder. Om vi i Sverige ser kärnkraft som ett bra alternativ för elproduktion och minskade växthusgasutsläpp bör vi räkna med att även andra länder gör det.

Med tanke på den diskussion om olika sanktioner som varit gällande Irans kärnenergiprogram, vilken hållning bör Sverige ha till Iraks planer på kärnkraft eller om exempelvis Jemen, Mali, Syrien, Afghanistan, Venezuela och Myanmar i framtiden vill satsa på kärnkraft? Kan man som investerare räkna med att kunna exportera det svenska kärnkraftskunnande som byggs upp i kärnkraftsbolaget till framtida partners i exempelvis ovanstående länder och på så sätt även kunna bidra till minskade koldioxidutsläpp i dessa länder?

I västvärlden har det under de senaste decennierna varit svårt att få lönsamhet i kärnkraft och det är absolut inte bara i Sverige man lagt ner reaktorer. Som investerare är det ju riskfyllt att gå in med stora pengar i en teknik som ska konkurrera med förnybart inte bara i dag utan även om 30 år.

Om det nu skulle visa sig att marknaden inte vill investera i kärnkraft, kan jag som investerare då räkna med att staten går in och subventionerar så att det byggs och kan bidra till elproduktionen? Vad ska man då höja skatten på för att finansiera det, alternativt dra ner på för andra kostnader? Om man inte vill subventionera kärnkraftsel och marknaden inte bygger kärnkraft självmant, vad är då plan B för att hantera utmaningarna i elproduktionen och klimatfrågan.

Marcus Eriksson

Energiintresserad pensionssparare

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.