Jag har ett fantastiskt arbete. Att dagligen få träffa medmänniskor och få känna att jag gör gott för andra. Detta gör jag som sjuksköterska på CSK. Men det skaver och gör ont nu. Efter många år i yrket har jag sett hur vården har försämrats.
Kanske inte ”rent tekniskt”, man har utvecklat medicinska och kirurgiska åtgärder och kan göra mer för människor nu jämfört med förr.
Så vad är problemet? Vi hör förtvivlade vårdgivare, det vill säga fotfolket, som med upprörda röster försöker få fram att det inte fungerar. Andra vårdgivare, det vill säga personer i ledande befattningar, bedyrar i media att patientsäkerheten inte är hotad.
Säkerheten är hotad precis varenda dag! Att räkna säkerhet i antalet Lex Maria är ett skämt. Det är verksamheten själv som anmäler via Lex Maria och kan således välja själv när man inte vill göra det. Och hur ofta vill man bli synad i den egna verksamheten? Nej, man väljer att lägga locket på.
Antalet avvikelser som skrivs? Nej, man hinner inte skriva så ofta som det behövs. Det skulle ta en arbetsdag att skriva dessa om allt som missas en vecka skulle tas med. Och om man skriver en avvikelse så är min uppfattning att det inte leder till så mycket mer än det tas upp på nästa arbetsplatsträff. Och sedan?
Hur har det då kunnat gå så fel i vården?
1) De gamla far illa, det vet vi genom IVO:s kontroller i pandemin. ÄDELreformen som delade upp ansvaret vad gäller sjukvård och omsorg mellan dåtidens landsting och kommuner. Klyftan i ansvar mellan dessa två ökar i takt med en åldrande befolkning. Ingen av dessa två anser sig ha resurser att hjälpa denna stora grupp människor med stort vårdbehov. De gamla, sjuka bollas mellan dessa vårdgivare och på bägge ansvarssidor uttrycker man ”inte vårt uppdrag”.
2) I mitten på 90-talet tyckte man att sjuksköterskor skulle göra ”allt” med en patient. Många undersköterskor sades upp i slutenvården. Det resulterade i att en sjuksköterska slets mellan precis alla förekommande uppgifter på en avdelning. Och kringfunktioner upphörde eller minskade vilket innebar att man till exempel fick städa, plocka med material och andra förekommande uppgifter som man tidigare blivit avlastad med. I takt med en allt större vårdtyngd, sjukare patienter och mer avancerad omvårdnad genom åren, har det skett en flykt från arbetet på grund av att det har blivit omänskligt att arbeta under dessa förhållanden. Vi ser också bristen på barnmorskor inom förlossningsvården. Med andra ord har man sett denna utveckling under cirka 20 år. Man hade alltså långt tidigare ha kunnat vända detta.
3) Undersköterskor inom avdelningsvård har ett oerhört tungt arbete. Patienter som ligger inlagda i dag har ett mycket stort vårdbehov. Rent krasst så överlevde en del patienter inte vissa sjukdomar förr som man gör i dag. Men patienterna som lever vidare i dag kan ha långa vårdtider, behöver mycket omvårdnad och rehabilitering. Om vi kan medicinera och operera med förfinad teknik i dag, så måste vi också kunna vårda efteråt. Men som det är i dag så fungerar det inte.
4) För flera år sedan fanns pool med personal, jag tänker främst på Petra-gruppen. Yrkesskickliga undersköterskor som fanns att tillgå vid korttidsfrånvaro. Gruppen lades ner. En kort tid fanns SIV-projektet, motsvarande funktion fast med sjuksköterskor. Projektet lades ner. Personal i dag jobbar extra eller beordras in. Blir slutkörda. Slutar. Brist på folk, mer beordring, tröttnar, slutar. Och så vidare.
5) Långa väntetider på akuten. Beror förmodligen mycket på en primärvård som är svår att nå. Man kommer inte fram till sin vårdcentral. Söker akutmottagningen. Där personalen sliter. De kan inte ha uppsikt över alla som finns där. Mycket stor risk att något går fel! Detta är inget nytt egentligen, har för flera år sedan suttit där utan tillsyn på sju timmar. Och läkarna där stressar och törs inte ringa sin bakjour om hjälp med risk att få skäll. Jo, jag vet det för jag ser, jag hör. Och fått det bekräftat av den som var verksamhetschef på akuten vid tillfället, som beskrev att det handlade om ”personliga” saker som ständigt diskuterades.
6) Avdelningschefer som ser bristande engagemang, kunskap och driv hos vissa medarbetare men som känner sig tvungna att ha kvar personerna. Det är ändå ”två händer” och ett namn på en schemarad. Hellre det, annars måste ju fler beordras in.
Denna okunskap ihop med bristande tid och resurser innebär en eftersatt och bristfällig omvårdnad. Som leder till följdåkommor och i värsta fall att patienten avlider för att man inte har kunnat bedriva korrekt omvårdnad. Men skrivs det avvikelser och Lex Marior på grund av detta? Mycket tveksamt.
Så vad gör vi? Läkare anställs via bemanningsföretag fortfarande på många håll. Räcker det med en veckolön på 70 000 kronor? De läkare jag arbetar med sliter, tro inget annat. De behöver också bli fler.
Sjuksköterskor är just nu en stor bristvara som gör att vårdplatserna är färre, något som slutenvårdschefen uttalade sig om i radion. Brist på sjuksköterskor var det redan innan pandemin, så man kan nog inte skylla allt på covid.
Att få fler sjuksköterskor som stannar, ja, då får man nog börja med att höja lönerna. Att envist hålla kvar vid att ligga flera tusen kronor under kommunerna håller inte. Senast valde regionen att tolka sjuksköterskornas löneavtal till sin fördel. Pengar till de särskilt yrkesskickliga med många år i yrket. Det ”modifierades” så att det blev till några få personer inom varje verksamhet. Kanske några sjuksköterskor slutade på grund av detta också. Helt förståeligt. Varför tar man in läkare till hiskeliga summor men inte sjuksköterskor, när det är sjuksköterskebristen som innebär allt fler stängda vårdplatser? Att inte värdesätta yrkesgruppen bättre? Helt obegripligt. Kommer det fler sjuksköterskor till vården blir det bättre arbetsförhållanden och fler stannar. Vård kostar!
Så ni i beslutande befattningar, hur har ni tänkt er att vända på detta? Jag har nog i cirka 20 års tid sagt till min chef och andra att överanställning lönar sig. Jag tror faktiskt att det hade gjort det med facit i hand. För hyrläkare, beordringar, övertid, sjukskrivningar kostar stora pengar. Och har antagligen kostat väldigt mycket under lång tid nu.
Men ingen har velat lyssna. För vem lyssnar på de som är verksamheten? Nu framkommer det också att personal känner rädsla för repressalier om man höjer sin röst. Vad är det för ställe jag jobbar på egentligen? Ska jag nu bli skraj över att jag skriver en insändare om vad jag upplever? Skrämmande om det ska råda en tystnadskultur.
Och ja, patientsäkerheten är hotad precis varje dag. Därför skaver det i mig. Det gör ont det jag ser och hör. Ändå tror jag många inom vården tycker att deras arbete är fantastiskt. Att få göra skillnad för andra människor. Fina möten.
Alla behövs och fler behöver vi bli. Enkelt.
Sjuksköterska
SVAR DIREKT: Vi hör ropen från vårdpersonalen
Tack till ”Sjuksköterska” som berättar om sitt jobb hon upplever som fantastiskt men oerhört tungt. Tack också för konkreta förslag till förbättringar.
Vi i den politiska ledningen hör ropen från vårdpersonalen. Vi får tydliga rapporter, dels i våra verksamhetsdialoger, dels via ledningen. Vi delar bekymret för hur den väntade demografiska och medicinska utvecklingen gör våra förutsättningar att möta behoven svårare.
Därför jobbar vi intensivt för att öka takten i den nödvändiga omställningen av hela hälso- och sjukvården i enlighet med regeringens God och nära vårdutredning. Tack vare sjukvårdens medicinska framsteg är vi, och blir ännu fler äldre och, tack och lov allt fler som överlever och lever vidare med olika sjukdomar.
Vi har satsat på hälso- och sjukvården. Vi har beslutat om att våra löner ska vara konkurrenskraftiga och att vi ska utveckla vården, inte avveckla. Vi har aldrig haft så många anställda som i dag. Enbart lönekostnaderna i hälso- och sjukvården i Region Värmland har ökat med cirka 1,3 miljarder sedan 2015. Och självklart är det både smartare och mindre kostsamt att anpassa löner och övriga villkor i stället för att ta in oerhört dyr hyrpersonal. En hög personalomsättning och sjuka medarbetare är både dyrt och oönskat.
Många lediga tjänster finns i vår region. I många yrkesgrupper saknas personal med rätt kompetens. Vissa väljer att inte längre jobba i vården. Vårt mål är att Region Värmland ska bli den attraktiva arbetsgivare med en hållbar arbetsmiljö där medarbetare vill, väljer och orkar arbeta.
För att nå detta behöver vi delaktiga medarbetare, som ges möjlighet att vara med och påverka sin arbetssituation, men också påverka hela Värmlands omställning till en god och nära vård. Därför jobbar vår ledning, parallellt med att hantera de akuta dagliga uppgifterna en pandemi för med sig, också med att införa ett närvarande ledarskap och aktivt medarbetarskap.
Sjuksköterskan pekar på en av de viktigaste uppgifterna för denna omställning, nämligen att få bort det som kallas ”organisatoriska mellanrum”. Sjuksköterskan sätter ord på det, ”patienter som bollas mellan vårdgivare”. Att anpassa vården behövs till dessa mer långvariga vårdbehov, men också att öka den förebyggande vården. Vården har i decennier byggts upp utifrån olika specialiteter och verksamheter för att hantera akuta behov. Det gör att vården inte idag motsvarar alla de nuvarande och ännu mindre de kommande behoven. Därför är vi väldigt glada att detta omställningsarbete nu också görs mer strukturerat i samverkan med våra sexton kommuner, och att medarbetare redan deltar aktivt. Och att de ska ges ännu mer möjlighet till inflytande i omställningen.
För Värmlandssamverkan i hälso- och sjukvårdsnämnden
Marianne Utterdahl (SiV), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden
Eva Julin Dombrowe (L), andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden