Musik blev ett sätt att hylla bortgångna dottern: Göra mörkret ljusare

Nina Pérez har gjort musik som bottnar i upplevelserna kring dotterns sjukdom och död.

Musiken som är skapad för att hitta ljus, gemenskap och nya perspektiv.

Nu framför hon delar av musiken vid en konsert i Karlstad.

Hemma i huset på Kronoparken i Karlstad plockar Nina och Mattias Pérez bland fioler och andra instrument. Engagerat pratar paret om de olika fiolernas särdrag – Mattias visar upp en hardingfela, en något mindre fiol som kommer från Norge, och Nina greppar sin vackra Viola D'amore som är byggd av Anders Norudde i Karlskoga. Norudde är själv musiker med ett förflutet i bland annat Hedningarna. Fiolen införskaffades då Nina Peréz medverkade i Västanå Teaters uppsättning av "Nils Holgerssons underbara resa".

Med fiol och stråke vant i händerna visar Nina hur de olika instrumenten låter. Hardingfelan med detaljrik rosning och inlägg av pärlemor, och den mer robusta Viola D'amoren – båda har resonanssträngar som ligger under dem som stråken når och tonen blir flerstämmig.

– Jag spelar mycket värmländskt och norskt, förklarar Nina och berättar att den västsvenska och norska folkmusiken har mycket gemensamt.

– De extra resonanssträngarna och den något större fiolkroppen gör ljudet köttigare, säger hon och spelar några strofer.

Hardingfelan är stämd i vad som kuriöst kallas näckenstämning. Eller på norska - trollstämning.

– När jag skriver musik använder jag ofta olika stämningar, varje stämning har sin klang och sitt uttryck.

En hyllning till dottern

2018 släppte Nina Pérez det hyllade soloalbumet "Vägen jag vandrat". Rötterna är fast förankrade i folkmusiken, men när hon skriver egna låtar låter hon sig inspireras fritt. På lördag ska hon framföra delar av albumet på Arenan i Karlstad och med sig på scenen har hon saxofonisten Daniel Reid och Rickard Åström vid pianot. Åström är en flitig kapellmästare som bland annat syns i "Bingolotto" och "Doobidoo". Maken Mattias är gästartist för kvällen.

– Låtarna är inspirerade av det som har hänt i mitt liv. Vår dotter föddes svårt sjuk och gick bort vid sju års ålder. En stor del av musiken är tillägnad henne.

Dottern Larissa gick bort 2018.

– Flera av låtarna kommer ur improvisationer. Många gånger har jag suttit ute i naturen och spelat. Vid ett tillfälle satt jag på ett stort fält när den första snön föll. Väldigt inspirerande, jag samlar tankarna och försöker fånga känslan i stunden. Andra låtar är skriva vid en bäck.

Albumet släpptes tre månader innan dotterns bortgång och Nina beskriver det som en hyllning.

– Sorgearbetet kring min dotter började långt tidigare, hon var svårt sjuk från födseln. Musiken kom ur hela den långa upplevelsen.

– Det var år med många frågor kring liv och död, förväntningar och förhoppningar, säger Mattias.

– Allt var på liv och död hela tiden, fortsätter Nina.

– Musiken var och är en kanal för att bearbeta vår sorg, men det har också varit ett sätt att kommunicera med Larissa. Hon hade inget tal, ingen rörelse, så musiken blev ett sätt att nå henne i hennes kamp. Genom musiken blev hennes kommunikation väldigt stark.

Lyssna när Nina och Mattias Pérez framför ”Pärlemor”:

"Perspektiv på livet"

Nina Pérez upplevelser bottnar i det djupt personliga, men här finns här också något allmängiltigt.

– Det handlar om att dela med sig. Mitt syfte, med både skivan och konserten, är att inge hopp.

Mattias flikar in:

– Jag tänker att oavsett vad man har varit med om när det gäller stort och smått i livet så kan det vara intressant. Konserten är en del av ett sorgearbete, men den är inte tung. Det handlar om att gå vidare. Från mörker till nya perspektiv på livet.

Några av låtarna på Nina Pérez album spelar hon inte i dag, de känns inte på samma sätt i kroppen längre som de gjorde när de skrevs. Under åren sedan skivan släpptes har hon gjort ny musik som även den stammar ur hennes upplevelser.

– Det har varit en process att bli redo för att kunna bjussa på det här på en scen. Att kliva upp på scenen är varje gång ett sorgearbete. Men samtidigt så ger det mig så mycket tillbaka, responsen från publiken är väldigt speciell.

"Musiken vägen framåt"

Hon tystnar kort och börjar resonera kring ordet sorgearbete som hon till viss mån tycker känns fel i sammanhanget. Nina Pérez är mån att om genom musiken hitta det som lyfter, känslorna ska styras av det ljusa.

– Hur kan jag få det som känns så otroligt mörkt att bli ljusare? Mellan och under låtarna berättar jag om mina upplevelser. Som ett mellansnack. Jag ger en bakgrund till låtarna.

– Tänk om vi inte hade haft musiken i allt det här, säger Nina med blicken mot Mattias som berättar:

– Ja, vad hade vi gjort då? Jag minns när Larissa föddes och en sjuksköterska frågade efter några dagar hur vi hade kommit vidare så snabbt i processen – vi upplevde stor sorg och chock – och när vi berättade för henne om vårt liv med musiken så svarade hon: "Jag tror att musiken är anledningen till att ni sitter här nu och kan prata om det här".

– Musiken har varit vägen framåt för oss., nickar Nina.

Bland de nyskrivna låtarna finns "Skattkistan".

– Det var kärleken som tog oss igenom de svåra stunderna, inte minst mellan oss och våra två friska barn Felicia och Milo. Felicia var fem när Larissa dog och vid kyrkan när vi planerade begravningen så ville hon bestämma hur allt skulle vara. Hon sa: "Här borta ska vi ha gravstenen och här lägger vi blommorna. Och här mamma, här ska vi ställa skattkistan". Skattkistan var kistan med vår skatt – Larissa. En vuxen skulle aldrig säga så, men för ett barn var det fullt logiskt. Det blev en så fin bild.