Stark surgubbe och glada dödgrävare förvaltar Dickensklassiker på Tempelriddaren

Den vresige herr Scrooge hatar inte bara julen. Han hatar också alla som älskar den – och troligen också sig själv.

I Värmlandsteaterns uppsättning av Dickens klassiker En julsaga får publiken en djupdykning i en bitter mans psyke, men får också stifta bekantskap med Värmlands gladaste dödgrävare.

Robert Johansson gör en stark soloprestation i huvudrollen som Mr Scrooge, som är i berättelsens ständiga centrum. Han spelar ut rollens vresighet och vrånghet med stark känsla och många nyanser, där även humorn är en viktig beståndsdel.

Publiken får följa honom från de allra suraste dagarna före jul, då hans trumpenhet står i störst kontrast mot omgivningens allt starkare julglädje och förväntan. Ska julens budskap kunna nå ända in i denna mans stenhårda hjärta? Eller ska han få leva på i sin fasta övertygelse, att en god jul är en död jul?

Går all-in i tidlösa frågor

Charles Dickens dukar i sin berättelse fram både dåtidens problem med svår fattigdom i slumkvarter och helt tidlösa frågeställningar om godhet, personligt ansvar och vad som är meningen med inte bara julen utan våra hela liv.

Värmlandsteatern går all-in i denna berättelse och bjuder på såväl välklingande julsångskörer som illustra familjefester. En mycket yster jul-ande yr också in på scenen: Marie Nilsson gör rollen som ”Nuvarande julars ande” med god timing och schvung i den julröda capen.

Roliga dödgrävare

Publiken får också möta Värmlands förmodligen allra gladaste dödgrävare, som med gott humör och gott om öl längs begravningsvägen ger herr Ebenezer Scrooge en upprivande förhandsvisning av vad som väntar honom till slut, om han inte ger sitt liv en ny riktning.

Mörk klangbotten

Det är en liten scen och många skådespelare; i vissa stunder blir intrycket något rörigt. Ambitionerna är höga vilket förstås är en god sak, men uppsättningen hade vunnit på att renodlas mer kring berättelsens kärna och det hade också varit positivt för att få ner totallängden något. Drygt två timmar (plus paus) är i längsta laget, särskilt eftersom föreställningen åtminstone delvis riktar sig till barn.

Den kallas familjeföreställning, men rekommenderas inte för de minsta utan från åtta år och uppåt. Och visst, mindre barn kan säkert finna det skrämmande när Tempelriddaren inte bara gästas av en extremt elak gammal gubbe utan också av andar, fattigdom och död i en mörk scenografi. Charles Dickens och Värmlandsteatern skrämmer dock inte för skrämmandets skull: den mörka klangbottnen behövs och gör glädjen desto större när julens budskap till sist får bli levande, också i den där skruttgubbens trots allt röda hjärta.

Värmlandsteatern förvaltar klassikern och tydliggör både behovet av och styrkan i en god, högst levande jul!