Vad betyder det att två journalister får Nobels fredspris?

Dessvärre representerar situationen i de länder som Maria och Dmitrij verkar i en vidare trend som tycks ha växt under senare år: förlusten av respekt för värdet av pressfrihet också i samhällen där den en gång togs för given, skriver Javier Garza Ramos.

Journalister skrev år 1935 på skrivmaskiner och deras reportage sattes med blytyper. Att leverera senaste nytt betydde att trycka en eftermiddagsupplaga, men många reportrar höll också på att lära sig den nya spännande plattformen som kallades radio. 1935 var också den senaste gången en journalist tilldelades Nobels fredspris.

Även om en journalist i dag kanske inte känner igen detta teknologiska landskap, så känner de flesta tyvärr säkert igen den politiska scenen. Auktoritära regimer på uppgång slår ner på oberoende journalistik genom att åtala, fängsla eller döda dem som avslöjar korruption, maktmissbruk och kriminell verksamhet, eller ger straffrihet till alla som angriper en journalist.

Maria Ressa i Filippinerna och Dmitrij Muratov i Ryssland arbetar som journalister i just sådana miljöer. Denna vecka får de motta Nobels fredspris för sina insatser, och detta symboliserar hundratals journalisters värv, som sker med stor risk för liv och lem, frihetsberövande eller ekonomiska svårigheter. Som motiveringen för valet av de två journalisterna lyder är detta "avsett att betona vikten av att skydda och försvara" yttrande- och informationsfrihet.

Dessvärre representerar situationen i de länder som Maria och Dmitrij verkar i en vidare trend som tycks ha växt under senare år: förlusten av respekt för värdet av pressfrihet också i samhällen där den en gång togs för given.

En grundlig granskning av statlig korruption kan leda till åtal. Ett avslöjande av privata företags illegala verksamheter kan utlösa en kaskad av måttlösa förtalskampanjer mot en journalist. Upptäckten av ett kriminellt nätverk kan kosta en reporter eller en redaktör livet, och sedan livet igen när myndigheter inte åtalar förövarna.

Nobels fredspris 1935 till den tyske journalisten Carl von Ossietzky påminner om att journalistik alltid varit utsatt för fara, speciellt när sanningen drabbar de mäktiga. Ossietzky blev fängslad av den nazistiska regimen för att ha avslöjat information om Tysklands upprustning i strid mot internationell förpliktelse på 1920-talet. Han varnade också för växande antisemitism och militarism. Han fängslades och torterades.

Kring 1935 började begreppet oberoende journalistik att slå rot och dess innebörd ändrades från det tidigare seklets klang av politisk aktivism till den vakthundsroll som skulle bli dess kännetecken under de följande decennierna. Den lever i dag, även om sociala medier möjliggör informationsbubblor där var och en ensidigt kan följa de nyheter de instämmer i och anse att allt annat är falskt.

Dessa bubblor minskar tilltron till kalla fakta och en fri press, alltmedan populistpolitiker utnyttjar dessa inställningar. Ändå marscherar journalister vidare trots trakasserier, hot och angrepp.

“Man vet inte riktigt vem man är förrän man tvingas kämpa för att försvara det,” sa Maria Ressa 2018 när hon fick priset Golden Pen of Freedom, som varje år delas ut av World Association of News Publishers till journalister som kämpar för rättigheten att publicera. Då hade Maria stått inför ett lagligt angrepp som syftade till att hindra Rappler, den nättidning som hon grundade 2012, från att avslöja president Rodrigo Dutertes korruption och maktmissbruk i Filippinerna. Hon utsattes för nättrakasserier som ledde till att hon blev den förste journalisten som skarpt kritiserade sociala nätverk för att ge röst åt den fria pressens fiender.

Två år tidigare mottog Dmitrij Muratov samma utmärkelse. Då hade sex journalister på Novaja Gazeta, tidningen han grundade 1993, dödats, däribland Anna Politkovskaja, en av president Vladimir Putins skarpaste kritiker.

Dmitrij och Maria har gjort noterbara livsval. Maria lämnade en karriär inom global media för att starta Rappler och rapportera om sitt hemland. Dmitrij började som journalist under Sovjeteran i Ryssland och visste genast att utan oberoendet är journalistik maktlös.

I dag är de nutida representanter för en lång rad av journalister som, likt Carl von Ossietzky före dem, var fast beslutna att avslöja sociala och politiska gissel som hindrar freden. De fördömde rasism, diktatur, politiskt förtryck, droghandel, terroristgrupper, brott mot mänskliga rättigheter, straffrihet, krigsbrott och militär mobilisering.

Liksom Maria och Dmitrij fortsätter mängder av journalister och mediaentreprenörer runt om i världen att upprätthålla denna journalisttradition, från Myanmar till Nicaragua, från Etiopien till Turkiet, från Mexiko till Iran och från Saudiarabien till Kina. Deras namn är kanske inte lika bekanta som de blivande Nobelpristagarna, men är värda att nämnas: Anye Chang Naing, Carlos Joaquín Chamorro, Dawit Kebede, Can Dündar, Marcela Turati, Mohammad Mossaed, Jamal Khashoggi, Jimmy Lai. Listan utelämnar så många, men det är nog att veta att kampen för pressfrihet pågår vitt och brett.

Carl von Ossietzky mottog sitt Nobelpris 1936, ett år efter tillkännagivandet. Samma år gick Nobelpriset i litteratur till den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill, som en gång myntade följande: "Det finns ingen nutid eller framtid, bara det förflutna som händer om och om igen, nu."

Varje dag kämpar Maria Ressa, Dmitrij Muratov och deras kollegor runt om i världen för att omintetgöra denna förbannelse.

Javier Garza Ramos

Journalist baserad i Mexiko och styrelsemedlem i The World Editors Forum

Fotnot: Denna artikel skrevs på uppdrag av World Editors Forum / WAN-IFRA för att uppmärksamma tilldelandet av Nobels fredspris 2021 till två av dess mottagare av priset Golden Pen of Freedom