Tre ryska hästar i Karlskoga avgörande i skapandet av Nobelpriset

Den 10 december är det 125 år sedan Alfred Nobel avled och 120 år sedan det första Nobelpriset delades ut.

Industrimannen och Bengtsforsbon Rudolf Lilljeqvist var en av två personer som utsågs att förverkliga Nobels testamente och Karlskoga häradsrätt räddade Nobelpriset när en stor strid om arvet uppstod.

Hela 33 miljoner kronor, en enorm förmögenhet, efterlämnade Alfred Nobel när han den 10 december 1896 dog efter att han fått ett slaganfall i sin bostad i San Remo i Italien.

Det motsvarar flera miljarder i dagens penningvärde. Efter Alfred Nobels jättelika framgångar som uppfinnare av bland annat dynamiten och som en skicklig affärsman hade han med åren blivit en av världens rikaste personer med över 350 godkända patent. Hans sprängämnesimperium var mycket omfattande.

På eftermiddagen den 30 december 1896 öppnades hans kortfattade handskrivna testamente som fanns på banken SEB:s notarieavdelning i Stockholm.

Överraskningen var stor när det framkom att Alfred Nobel donerat större delen av sina tillgångar till ”en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”.

Testamentet var daterat den 27 november 1895 och där framgick det att räntan skulle delas i fem lika stora delar och att det skulle skapas utmärkelser inom fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och fredens områden.

Alfred Nobel hade utsett två personer som skulle se till att hans vilja förverkligades. Den ene var den 26 år unge ingenjören Ragnar Sohlman som hade varit Nobels assistent under hans sista år vid Bofors i Karlskoga som inleddes med köpet av bruket 1894.

Den andre var industrimannen Rudolf Lilljeqvist som var vd för fabriken Elektrokemiska aktiebolaget, EKA, i Bengtsfors som han själv hade tagit initiativ till. Lilljeqvist hade bland annat varit med och byggt den berömda bron över Firth of Forth i Skottland och kommit med förslag om att anlägga en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör.

Han hade tidigare fått Nobel att investera 100 000 kronor i en aktiepost så att fabriken kunde byggas och Lilljeqvist erbjöds senare att bli chef på Bofors, men tackade nej eftersom han hade fullt upp med att bygga upp sin fabrik i Bengtsfors.

– Min farfar var därför väldigt förvånad när han nämndes i testamentet och tillsammans med Sohlman hade valts ut att se till att Alfred Nobels sista vilja blev verklighet.

”De blev en bra duo”

– Men tillsammans blev de en bra duo. Ragnar Sohlman hade arbetat nära Nobel och kände honom väl och farfar Rudolf var en rutinerad industriman som hade arbetat både i England och Frankrike och därför var språkkunnig.

– Nobel hade fått förtroende för farfars kunskaper och det betydde en hel del för honom under resten av hans liv, säger Göran Lilljeqvist som är bosatt utanför Dals Långed.

För hans del är alltid Nobeldagen en lite speciell dag med tanke på familjens koppling till Alfred Nobel. Och i år när det är 125 år sedan den store uppfinnaren avled och 120 år sedan det första Nobelpriset delades ut är det lite extra speciellt.

– Ja, det känns både spännande och intressant att min farfar har betytt så mycket för vetenskapen eftersom han var med och skapade Nobelpriset. Man förstår ju hur fantastiskt stort det är, säger Göran Lilljeqvist.

Svårt att förverkliga

Men att förverkliga Alfred Nobels sista vilja skulle visa sig bli en mycket svår uppgift för de två testamentsexekutorerna. Redan när testamentet blev offentligt i början av 1897 väckte det protester både från familjen Nobel, Kung Oscar II och tidningarna.

– Man ansåg det som galenskap att i stort sett alla hans pengar skulle gå till att instifta ett pris. Och att hela världen dessutom skulle få del av hans förmögenhet, säger Anneli Lyckeborn, verksamhetschef vid Nobelmuseet i Karlskoga.

– En del av familjen Nobel var motståndare till detta och ville ha en större del av Alfreds pengar än vad de fick i testamentet och Oscar II såg bara kostnader för staten när ett pris skulle instiftas och delas ut årligen, fortsätter hon.

Det började verkligen inte bra för Ragnar Sohlman och Rudolf Lilljeqvist och dessutom var Alfred Nobels testamente skrivet utan juridisk hjälp eftersom han ogillade jurister. Att få det godkänt kunde bli svårt. Därför tog de hjälp av advokaten Carl Lindhagen.

Släkten tog upp kampen

En del av Nobels släktingar med brodern Roberts son Hjalmar i spetsen - som för övrigt hade hjälpt Alfred att inreda Björkborns herrgård i Karlskoga där han bodde på somrarna de sista tre åren av sitt liv - ledde kampen om att få testamentet ogiltigförklarat.

Man ville att bouppteckningen skulle genomföras i Frankrike eftersom Alfred under lång tid hade bott i en lägenhet inte långt från Eiffeltornet i Paris. Det ville Sohlman och Lilljeqvist förhindra eftersom fransk lag inte hade godkänt Nobels testamente.

– Därför försökte de att få testamentet registrerat i en svensk domstol. Men Stockholms rådhusrätt sade nej eftersom Nobel inte bodde där när han dog.

Häradsrätten sade ja

– Då försökte man med Karlskoga häradsrätt eftersom han ju hade tillbringat mycket tid här på Björkborns herrgård som i dag är en del av Nobelmuseet. De sade ja till en prövning och den 13 februari 1897 kom de fram till att Alfred Nobel bodde i Karlskoga och att hans testamente skulle registreras här, säger Anneli Lyckeborn.

Men striden om Alfred Nobels förmögenhet och hans testamente var långtifrån över. I början av 1897 reste Ragnar Sohlman till Paris för att säkra Nobels tillgångar. Det var inte lätt för han hade bankkonton och värdepapper i ett antal banker där och i andra storstäder i Europa.

Enorma summor pengar

Han lyckades få ut Nobels alla tillgångar tack vare en fullmakt som Sveriges konsul i Paris Gustaf Nordling skrivit och kunde samla dem i några stora bankfack. Det var enorma summor pengar och värdepapper och detta fördes senare till Sveriges konsulat för att packas för posttransport till Stockholm.

Just när detta gjordes kom bröderna Hjalmar och Ludvig Nobel och deras svåger Carl Ridderstolpe till konsulatet för att klaga över testamentet och dess giltighet, men Nordling lyckades mota bort dem.

– Senare körde Ragnar Sohlman beväpnad med en laddad revolver med en hästdroska fylld med alla pengar genom Paris gator till posten vid Gare du Nord och lyckades se till så att de kom säkert fram till Sverige. Dramatiken var verkligen stor, säger Anneli Lyckeborn.

Avtal med Nobelsläkten

Senare skrevs ett avtal med den svenska Nobelsläkten som i en uppgörelse fick cirka sex procent av Alfred Nobels förmögenhet.

– Min farfar Rudolf kämpade hårt för att det skulle bli en sådan lösning. Han fick senare en fin minnesplakett av släkten som uppskattning, säger Göran Lilljeqvist.

Trots detta var striden om Alfred Nobels pengar inte över. 1898 stämdes hans dödsbo av ett antal fransmän för brott mot överenskommelser som Nobel enligt dem hade ingått före sin död. Det innebar att skapandet av Nobelpriset än en gång var i fara.

– På nytt gällde det att avgöra var Alfred Nobel bodde när han avled. Dödsboets franske advokat Paul Coulet lyckades övertyga den franska domstolen att det var på Björkborns herrgård i Karlskoga.

Ryska hästar avgjorde

– Han berättade att Alfred ägde stora fabriker i Karlskoga, att Björkborn var ett stort slott och att Alfred hade sina dyrbara ryska vita Orlovhästar uppstallade där. Och där man har sina hästar där bor man, konstaterade advokaten. Och det köpte domstolen och därmed var målet avgjort, berättar Anneli Lyckeborn.

Ragnar Sohlman och Rudolf Lilljeqvist kunde andas ut och lägga all kraft på att bilda Nobelstiftelsen som skulle administrera utdelningen av Nobelpriset. År 1900 var man klara och ett år senare, den 10 december 1901 delades de första prisen ut. En av pristagarna var tyske Wilhelm Röntgen för sin upptäckt av röntgenstrålningen.

Efter att Nobelpriset var på plats fortsatte Ragnar Sohlman som disponent för Bofors Nobelkrut fram till 1919, blev senare kommerseråd inom Kommerskollegium, satt i flera bolagsstyrelser och var vd för Nobelstiftelsen 1936-1946. Han bodde under många år på Björkborns herrgård och avled 1948.

Köpte Baldersnäs herrgård

Rudolf Lilljeqvist fortsatte att driva sin kemiska fabrik i Bengtsfors som gick allt bättre. 1908 köpte han Baldersnäs herrgård med tillhörande jord- och skogsbruk utanför Dals Långed och byggde en ny mangårdsbyggnad där han och familjen bosatte sig. 1925 flyttades fabriken i Bengtsfors till Bohus på grund av höga fraktkostnader, men Lilljeqvist fortsatte med elproduktion och utökade med en snickerifabrik.

En vinterdag 1930 när Rudolf Lilljeqvist skulle inspektera kraftverksdammens utbyggnad föll han i strömfåran. Tyvärr saknades det ett skyddsräcke. Hans kropp återfanns aldrig.

– Släkten får varje år biljetter till Nobelfesten, men själv har jag aldrig varit där. Jag hade tänkt att åka dit i år, men festen är ju inställd på grund av pandemin. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen, säger Göran Lilljeqvist.