Stina Wollter ställer ut i Kristinehamn: ”Har aldrig känt mig helare än just nu”

Konstnären Stina Wollter är också kroppsaktivist, välkänd radioröst och en stor Instagramprofil. När hon ställer ut på Kristinehamns konstmuseum syns en tydlig, röd tråd mellan hennes olika uttryckssätt.

– Jag har aldrig känt mig helare än just nu, för allt sitter faktiskt ihop, säger hon.

Mitt i utställningen står en färgsprakande skulptur av Sara Danius i den berömda Nobelklänningen.

Där finns också flera starka målningar där konstnären själv är motiv. På en annan står en husmor av 50-talssnitt och styckar en hare så att blodet skvätter.

– De har något slags samtal härinne, säger Stina Wollter.

Och vad pratar de om?

– De pratar om att vi måste sluta beskriva varandra så endimensionellt. Det är en av grundarna till att alla mår så dåligt idag. Vi beskriver varandra i Tindertempo. Det är mikro-sårande företeelser: du är ful, du är snygg, du är äcklig, du är kroppaktivist, du är bimbo. Det är väldigt hårt och snabbt. Jag tror att kvinnan från förr, Sara Danius och jag försöker ha ett samtal om den sfäriska människan som härbärgerar så mycket liv i en tid då vi bara förvandlas till klippdockor hela tiden.

Det är övervägande kvinnor på bilderna, men när museiintendenten Lena Örtlund i sin presentation av utställningen, inför den samlade Värmlandspressen, säger att Stina Wollter framför allt ger kvinnorna en röst – då kommer en liten, men tydlig bekymmersrynka i konstnärens panna.

Det är ju inte så hon själv ser det.

– I förlängningen tänker jag att jag arbetar på något sätt för alla, säger hon.

Och utvecklar:

Den kännande människan

– Jag känner att jag är en missionär för den kännande människan helt enkelt. Vi har en idé om att patriarkala strukturer gagnar män, men likafullt: självmordsstatistiken är högre hos män, de brukar våld mot andra och varandra, de fyller fängelserna, de har sämre relationer till sina barn och fruar. Det är något fel här i bygget! Den feministiska kampen handlar inte bara om flickor och kvinnor, för vi samexisterar ju. Jag kan inte föra männens kamp, men jag kan ju belysa det, säger hon.

Det rör sig

Utställningen heter ”En slags rörelse”. Det syftar både på den kvinnorörelse hon är en del av och på hur hon rört sig i konsten, vilket blir synligt inte minst i målningarna på utställningen.

– Några är splitter nya direkt från ateljén, några är faktiskt framplockade och en del har tio år på nacken. För mig är det en fin känsla, för det finns även i ett konstnärsliv en rörelse över tid, i vad den skapar. Det finns platser som jag tänkt att jag aldrig kommer att återvända till, och så märker jag plötsligt att mina nya verk pratar med de gamla och så förstår jag att jag är och rotar på ganska liknande platser.

”Allt sitter faktiskt ihop”

Rörelsen i konstnärskapet har också lett henne till nya uttryckssätt. Foto är ett exempel på det, som började med bilder hon tog och la ut på sitt Instagramkonto. Hon har över 300 000 följare nu och den plattformen har med tiden blivit en del av hennes konstnärskap, där olika uttryckssätt möts, utan att det för den skull blir spretigt, tvärtom:

– Jag har aldrig känt mig helare än just nu, för allt sitter faktiskt ihop. Det här är mina uttryck. Jag skriver, jag målar, jag talar, jag sjunger ibland och jag försöker göra något vettigt av min tid på jorden, för sen ska jag vara död skitlänge, så jag måste jobba på nu! säger hon.

Skäller inte på paprikan

Fotografierna har fått ett eget rum på utställningen och blir som syskon till målningarna. En del av dem känns igen från hennes Instagram, där hon försöker sprida ett nytt sätt att se på våra kroppar: som former, där det är en poäng att vi är olika.

– Vi är alla formlandskap. Vi går ju inte fram till en paprika i affären och säger fy fan vad du är äcklig och ful din äckliga paprikajävel! Vi blir bestulna på så mycket energi, kraft och kreativitet genom den dömande blicken.

Rumpa eller planet?

Hon skrattar och berättar om ett annorlunda kvitto på att budskapet nått fram:

– Jag fick ett meddelande från en följare som skrev att ”den här bilden kom in i mitt flöde och jag tänkte å, det är ett av Stinas kroppsporträtt, men sen såg jag att det var en bild från Nasa och det var Saturnus”. Då tänkte jag att nu har jag lyckats, när folk inte riktigt kan se: är det Stina Wollters röv eller är det en planet?

Utmanar skammen

I fotografierna använder hon sig själv som modell, men i måleriet drog hon sig länge för att ta in sin egen kropp i bilderna.

– Jag hade ett slags tanke om att det var fult. Jag var ju också fostrad i att det alltid var lite vulgärare när kvinnor använder sig själva. De har alltid blivit skammade historiskt när de berättat uppriktigt om sina liv. En manlig författare har aldrig fått kommentarer om att de är självutlämnande och privata. Även om de beskriver färg och konsistens på sin avföring och sina sexuella preferenser, så får de aldrig de frågorna, men det får jag.

Privat och allmänt

När hon väl utmanade den begränsningen gjorde hon en viktig upptäckt:

– I det riktigt privata finns det allmängiltiga. Jag har sett alltifrån 19-åriga tjejer till 83-åriga män stå berörda framför mina verk. Det stämmer inte, den där idén om att det är vräkigt eller fläkigt att använda sig själv.

Hon ser sin uppgift som konstnär att sortera världen till något greppbart. Till sin hjälp har hon sitt inbyggda sökinstrument, ett ”Stina-instrument”, präglat av ständig öppenhet.

– Det är svårt att förklara, men jag känner ett slags pling i kroppen när det är något jag behöver jobba med. Det ni ser här är ju pling helt enkelt.