Hemvändare i konsthallen: ”Kan nästan börja gråta för att det är så vackert”

Som 21-åring lämnade Niklas Eneblom hemstaden Arvika för att utforska storstadens möjligheter. Det bäddade också för ett annat byte i livet – från teknik till konst.

Nu återvänder han till Arvika för att för allra första gången ställa ut solo i sin barndomsstad.

– Jag tycker det är på tiden!

Hemvändaren Niklas Eneblom är nästa utställare i Arvika konsthall. "Riksväg 61 återbesökt" heter utställningen som har vernissage på lördag, den 11 december.

Återbesöket kommer flera decennier efter att en ung Niklas drog till Göteborg. Året var 1986 när han lämnade Arvika och jobbet på Electrolux bakom sig och siktade mot ett nytt liv.

– Jag hade en längtan att se hur det var i storstaden och jag jobbade några år där på ett konsultföretag och var uthyrd till företag som till Volvo Penta och Volvo Lastvagnar. Jag var nog ganska trött på småstaden då och tyckte att den sociala kontrollen var ganska störande, och det begränsade utbudet av vad man kunde ägna sig åt. Det var musik, idrott eller pluggis man kunde välja på, tyckte jag då, berättar han.

Så vackert att gråten är nära

Idag bor han i Stockholm, men har en ljusare syn på sin barndomsstad.

– Saker jag störde mig på då är sånt jag tycker hör till Arvika nu. Rent fysiskt tror jag också att landskapet man växer upp i sätter sig i en. När jag kommer tillbaks till Västvärmland kan jag kan nästan börja gråta för att det är så vackert med bergen, sjöarna och skogen. Och då är jag ändå ingen skogsmänniska, ingen friluftsmänniska! Om jag skulle ha ett sommarställe skulle det gärna få ligga i Västvärmland, säger han.

Ungdomens flytt öppnade också för en annan viktig omsvängning i livet. Niklas är uppvuxen i en konstnärssläkt – mormor heter Gerd Göran – men själv hade han tryckt undan sitt konstintresse och utbildat sig till gymnasieingenjör.

– Till sist kände jag att det funkar inte; jag måste söka till Kyrkerud och börja se vart det här kan leda. Jag måste ge mitt intresse chansen, säger han.

Det blev Kyrkerud i Årjäng, men också konsthögskola och sedan ett liv med konsten.

Ville jobba med Modh

När han nu vänder till barndomsbygden är det som etablerad konstnär. Hans cv är långt, men i Arvika har det förut bara blivit några samlingsutställningar. Tills nu då.

– Jag tycker det är på tiden! säger han och berättar att han tog kontakt med konsthallens föreståndare Marcus Modh, för att han sett att det hänt mycket spännande under hans ledning.

Nu visar det sig att Niklas Enebloms utställning kommer att bli den sista som Marcus Modh styr upp, innan han går vidare till nya och större uppdrag på annan ort.

– Jag är glad att jag hann med innan han slutar!

Och vad ska vi förvänta oss att få se?

– Det blir en liten exposé av det jag gjort de senaste åren, mest måleri. Det är övervikt på nyare grejer, men det sträcker sig några år tillbaka i tiden.

Han målar föreställande, men inte fotorealistiskt och ofta med en känsla av distans.

– Mycket har det varit att det är saker som är på ett visst avstånd eller att jag står utanför av en byggnad och tittar in. Det finns ett betraktande i det jag gör, säger han.

Han målar i olja, ibland på duk, ibland på träskiva men också ritfilm kommer till användning ibland. Det är ett arv sedan hans tekniska år, det är samma sorts papper som användes för ritningar: genomskinligt, smörpappersliknande.

Besökarna i Arvika kommer också att få se tredimensionell konst, för under pandemin har han hittat nya uttryck. I vanliga fall rör han sig mellan Stockholm och Gävle och Sandviken. I Sandviken bor hans särbo, i Gävle finns konstskolan där han har ett deltidsjobb som lärare. När pandemin slog till blev det distansundervisning och inställda resor.

– Jag blev kvar i Stockholm länge och det blev för min del väldigt gynnsamt. När det funkar bra i ateljén är det ett ganska litet liv liksom. Jag rör mig ganska rutinmässigt och träffar inte så mycket folk och då fick jag en lång sammanhängande tid. Jag började bygga små papphus i wellpapp och grillpinnar.

När han tittar på dem, ser han pandemieffekten:

Ett titthål in i själen

– Det var verkligen inte avsikten när jag gjorde dem, men det blev isolerade byggnader, avskilda på något sätt. Jag brukar inte tycka att man kan använda konsten som ett hål in i själen och göra några avancerade psykoanalyser genom att titta på någons konst, men... säger han och skrattar.

– Det uppstår ju någonting. I efterhand kan man se.

Han berättar att en liknande effekt uppstod när han för närmare tjugo år sedan fick cancer. Han blev frisk och fortsatte skapa under tiden, men idag när han ser bilderna finns spåren där:

– Jag känner mig nästan påkommen! Själv trodde jag att jag målade på som vanligt.

”Blir spännande”

Det är också upplagt för överraskningar, förhoppningsvis enbart positiva sådana, när han kommer till konsthallen. Hängningen gör Marcus Modh och hans medarbetare:

– Det blir spännande att se vad de har sett och tycker funkar ihop. Det finns ett berättande i mitt måleri och då uppstår ju också berättelser mellan målningarna när de möts. Jag hoppas det uppstår nya berättelser!