Lönnqvist: Barn är individer – inte diagnoser

Signerat
PUBLICERAD:
Vi lever alltså i en tid när barn ges allt mer rättigheter, men samtidigt anses äga allt mindre agens, skriver Jonatan Lönnqvist.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Det som vid en första anblick är godhjärtat, blir i förlängningen ett svek när barn inte får de kunskaper de behöver och har rätt till, skriver Jonatan Lönnqvist.

I dag betraktar vi det som självklart att barn har rätt till utbildning och omvårdnad, i kontrast till gångna tiders stränga aga och hårda slit för att bidra till familjens försörjning.

När nutidsmänniskor går på konstmuseum höjer de ofta på ögonbrynen när de ser hur barn genom historien avbildades som miniatyrversioner av vuxna. Vi anser oss i vår tid vara bättre på att lyssna på barnen och respektera deras behov och rättigheter. En del går så långt att de även glömmer barns begränsningar. Det kan handla om allt från krav på sänkt rösträttsålder, till den alltmer förekommande idén om att blöjbarn ska ge samtycke till att vi byter på dem.

I något avseende ser vi således hur gränserna mellan vuxnas och barns ansvarsfördelning suddas ut – inte helt olikt det vi förfasas över när vi ser familjeporträtten på museets väggar. Och samtidigt som vi värnar om barns integritet och autonomi, tenderar vi att reducera deras värdighet genom att blunda för att även de är personer med den komplexitet av egenskaper som definierar vad det är att vara människa.

En populär tanke i dag är att barn alltid vill göra rätt. Detta är egentligen bara en modern version av romantiserandet kring den ädle vilden. Som om inte även barn hade en potential både till godhet och ondska, och var beroende av fostran för att formas av det som skiljer oss från grottmänniskorna – civilisationens normer och dygder.

En förlängning av denna människosyn blir att även ganska allmänmänskliga karaktärsdrag anses kontroversiella. I skolans värld talar man inte längre om att det finns elever som uppvisar lathet. Utan när barnet mer eller mindre sover sig igenom lektionerna menar man gärna att felet i första hand ligger hos läraren.

En annan spridd idé är att barn till varje pris ska skyddas från känslor som att bli ledsen, att känna skam eller att uppleva nederlag. Trots att allt detta är ofrånkomliga delar av den mänskliga erfarenheten. I klassrummen yttrar sig detta exempelvis genom att det som är svårt ofta anpassas bort. Det som vid en första anblick är godhjärtat, blir i förlängningen ett svek när barn inte får de kunskaper de behöver och har rätt till.

Vi lever alltså i en tid när barn ges allt mer rättigheter, men samtidigt anses äga allt mindre agens. Som att barn i ena stunden klarade allt, och i nästa stund ingenting. Hur mycket av den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar har sin förklaring i denna motstridiga bild av vad det innebär att växa upp och formas som människa?

Barn bör inte ha samma rättigheter som vuxna. Det vore omänskligt eftersom det skulle innebära att vi även kunde förvänta oss att de hade samma skyldigheter som vuxna. Däremot har barn rätt att ses som lika mångbottnade varelser som sina föräldrar. Men med större behov av hjälp och stöd.

Jonatan Lönnqvist

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.