Det finns en myt, eller kanske snarare ett ideal, om att den svenska statsförvaltningen är eller åtminstone skall vara saklig och opartisk. Så är nu inte fallet, men alltför många agerar som om det är detta vi borde eftersträva, men besvikelse och frustration som följd.
Enligt regeringsformen står det förvisso att det vid utnämningar till höga ämbeten endast skall tas hänsyn till "sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet". Ingen regering torde dock bli fälld för att ha utnämnt ett antal politruker till generaldirektörer. Verkligheten är som den är, och att ett regeringsparti strävar efter att gynna sina egna är inte förvånande.
Nu kan man tycka vad man vill om det, särskilt om man kontrasterar det mot idealbilden av den oväldige tjänstemannen. Det har nu den liberala tankesmedjan Timbro gjort, i en rapport som de presenterade i förra veckan. Där konstaterar de att Socialdemokraterna missbrukar utnämningsmakten. Räck upp handen den som är uppriktigt förvånad!
Vid en granskning av regeringens samtliga utnämningar 2014-20 så finner rapportförfattaren Adam Danieli att nära på en av fyra myndighetschefer, 40 av 173, varit politiker, och att 22 av dessa varit socialdemokrater. Viktar man sedan det i förhållande till myndigheternas storlek så kommer man fram till att av de myndigheter som fått en politiker som chef så rör det sig om 90 procent socialdemokrater.
Det finns flera välbekanta exempel på hur S tar hand om de sina. Som att biståndsmyndigheten Sida fick vänta ett år på en ny generaldirektör innan de kunde ge jobbet till den avgående partisekreteraren Carin Jämtin (S), som inte formellt hade sökt jobbet, trots att 28 andra ville ha tjänsten. Eller Dan Eliasson som fick ta över ett flertal generaldirektörsposter efter varandra innan han slutade på MSB.
Med rätta har borgerliga partier kritiserat detta förfarande, och regeringen Reinfeldt gjorde tappra försök att göra utnämningarna mer öppna och transparenta, med varierande resultat. Det hela faller dock på att det krävs två att dansa tango och S har inte varit det minsta intresserad av att gå upp på dansgolvet. De ser utnämningsmakten som en av de viktigaste anledningarna till att inneha regeringsmakten. Får man inte igenom alla sina budgetar kan man ändå indirekt styra politiken genom att placera sitt eget folk i statsförvaltningen.
Därför är det rätt fruktlöst av de borgerliga att stånga huvudet blodigt i den här frågan. Visst kan man öka öppenhet och granskning genom till exempel riksdagens konstitutionsutskott (vilket KU redan kan göra), eller genom en oberoende tjänstetillsättningsnämnd, som Timbrorapporten föreslår. Men så länge attityderna är som de är från framför allt S så får vi nog lära oss att leva med ett sorts spoils-system, där vinnaren så att säga tar bytet.
De borgerliga borde alltså inte rygga för att placera meningsfränder på höga poster om och när de kommer i regeringsställning. Dessa skall självklart också vara kompetenta. Annars kommer det att bli svårt att driva borgerlig politik om det sitter en massa S-koryféer runt om på myndigheterna. Detta var för övrigt ett stort problem för de borgerliga regeringar som tog över efter 1976.
Så länge vi inte har ministerstyre är det också dessa medel som står till buds, förutom regleringsbrev och informella kontakter mellan departement och myndigheter, för att en regering skall kunna driva igenom sin politik.