SVT:s ”Fallet Silje” om ett barns död är nästan outhärdligt att se

Det är knappt jag orkar se hela ”Fallet Silje” som nu finns på SVT Play och skildrar polisutredningen kring ett dödsfall i Norge 1994, där ett barn dog och polisen slog fast att hon dödats av andra barn, fyra, fem och sex år gamla.

Dels för att det river upp alla tankar kring fallet med Kevins död i Arvika och de båda bröderna, fem och sju år gamla, som oskyldigt anklagades för hans död.

Dels att för att jag påminns om min egen lilla, lilla del i händelseförloppet.

Jag jobbade just då som ansvarig redaktör och nån sorts chef på Nyheterna på TV4.

Inför kvällens första sändning så hade jag beställt ett reportage från vårt norska systerbolag TV2 om det omskakande mordet på femåriga Silje som skakade om Norge och snart även hela Sverige och Europa.

Inslaget innehöll intervjuer med människor i Trondheim som var chockade och med poliser och även med Siljes lekkamrater som sett några äldre ungdomar som kanske var misstänkta för Siljes död.

Jag bestämde att reportaget skulle toppa vår sändning och det blev mycket starkt.

Senare på kvällen kom dock telefonsamtal från Oslo och TV2:s ledning.

Allt hade förändrats.

Plötsligt.

Enligt TV2 så talade nu mycket för att det var de intervjuade barnen själva som dödat Silje. Jag blev kallsvettig. Dels av etiska skäl. Hur skulle inslaget behandlas i kvällens sena sändning, vi hade ju publicerat och namngivit mördare som var små barn.

Jag var skakad.

Jag var på den tiden också en högaktiv barnboksförfattare. Jag hade skrivit två böcker redan det året, men på några veckor skrev jag en till – kanske mest för att bearbeta mina egna känslor. Den fick namnet ”Pojken som bara ville sparka”. Silje hade ju sparkats. Till döds, sannolikt.

Boken kom ut året efter och fick en hel del beröm av recensenter som en modern folksaga. Den gavs ut i många länder, så vitt jag minns dock inte i Norge. Tanken på att läsa om barn och våld var väl sannolikt för magstark för många norrmän. Även för progressiva bokförlag. Alla mina andra barnböcker kom ju ut i Norge...

Fyra år senare kom Kevin-fallet.

25 år senare kom SVT-dokumentären om Kevin-utredningen som friade bröderna Christian och Robin från alla misstankar; polisen i Arvika hade gjort alla tänkbara misstag. Socialtjänsten hade hjälpt dem med det.

Nu visar svensk-norska dokumentären att polisen i Trondheim gjort samma misstag som kollegorna i Arvika skulle upprepa fyra år senare.

Utredningen var slarvig, ledande frågor till barnen, utmattade svarade de till slut på allt som las deras munnar från polisens sida för att få slippa mer jobbiga förhör.

Det var så många brister att det var genant.

Poliserna som gjorde utredningen vägrar nu att svara på frågor. Det gör nästan alla de som då var hjältar men som nu ifrågasätts; obducenter, psykologer, socialarbetare.

Den ansvarige polishjälten, som slog fast att pojkarna var skyldiga, medverkar bara genom podden ”En mörk historia” från tiden då han fortfarande fick berätta sin historia oemotsagd. Samma förljugna skeende som när Arvikapolisens hjältar var sommarpratare och föreläsare - innan SVT avslöjade hela korthuset av uselt polisarbete där polisen i Trondheim och Arvika sannolikt hade samma inspiratörer; polisen i Liverpool som slagit fast att två barn dödat treårige James Bulger 1993.

Det här rullas alltså upp nu på senhösten – 18 november las serien ut på SVT Play – när Arvika och två bröder väntar på beslutet i januari från Arvikas kommunfullmäktige om ifall de tänker be bröderna om förlåtelse för att kommunens socialtjänst hjälpte polisen med att förstöra pojkarnas och deras familjers liv.

Kommunen i Trondheim slingrar sig och hummar och vill inte riktigt riva upp såren efter Silje.

Arvika försöker än så länge göra detsamma, trots att Robin och Christian framträtt med namn och ansikten.

Det är ledsamt och ovärdigt Arvika, så klart.

Det fanns en annan tänkbar gärningsman i Arvika.

Det fanns en annan misstänkt gärningsman namngiven av vittnen i Trondheim. Han förhördes inte ens.

Polischefen i Trondheim slingrar sig nu. Vill inte riskera att fria de tre pojkarna och därmed dissa gamla kollegor.

Det är smärtsamt att se.

Hoppas Arvikas kommunpolitiker ser dokumentären. Det är jobbigt, jag vet. Det var stundtals outhärdligt.

Men bara för att man vill skydda sina socialtjänstemän så får man inte bortse från att man är politiker därför att man tror på sanning och rättvisa.

Vad säger ni, Arvikapolitiker – tänker ni fortfarande ta risken att svika er själva och två bröder i Dottevik?

Jag hoppas, vid Gud, att ni inte gör det.