I begynnelsen var varje by en egen gård, och i många fall avspeglas ägarens namn i bynamnet. Nya generationer följde och tog över, och genom arvskiften delades ägorna upp efter hand. På så sätt uppstod byarna.
Efter några generationsväxlingar blev tegarna alltmer delade och allt smalare.
För att inte de skulle bli alltför små och splittrade genomfördes två så kallade skiften med ganska kort mellanrum. Det första, storskiftet, gjordes i norra delen av Värmland åren runt 1800 och det andra, laga skifte, ett femtiotal år senare (det varierade flera år från plats till plats). Man ändrade då ägogränser och bytte jordområden, lade ihop flera små lotter till färre stora för att ägorna skulle bli mer sammanhållna och lättskötta. Ingen skulle dock behöva förlora på bytena.
Storskiftet medförde inte många flyttningar av boende. Man genomförde tegskifte och försökte då lägga skiftena så, att alla fick ett större skifte i byn i anslutning till tomten och mindre skifte längre ifrån. Hänsyn togs också till jordens bördighet.
Fakta om dessa skiftens inverkan lokalt har jag främst hämtat från Ericksen: ”Övre Älvdalen” och Nilsson: ”Bygd och näringsliv i norra Värmland”.
Storskiftet medförde inte många flyttningar av boende. Man genomförde tegskifte och försökte då lägga skiftena så, att alla fick ett större skifte i byn i anslutning till tomten och mindre skifte längre ifrån. Hänsyn togs också till jordens bördighet. Tegarna lades i remsor invid varandra. En brist med storskiftet var att jordbitarna fortfarande var uppdelade i flera rätt smala remsor, och detta hindrade ett rationellt jordbruk.
Där som byarna var som tätast bebyggda blev förändringarna förstås också störst. Många hus fick flyttas isär – i över hälften av byarna i Dalby förekom utflyttning och i Norra Ny cirka 80 procent.
Laga skifte, som i norra Värmland drevs igenom på 1830- till 1850-talen, innebar en stor förbättring när det gällde uppdelningen av de smala inägorna (ägorna inom själva byn) men medförde också en stor och för många smärtsam förändring av byarnas utseende. Detta gällde framför allt i Klarälvdalen. I Fryksdalen var bebyggelsen redan innan mer spridd.
Där som byarna var som tätast bebyggda blev förändringarna förstås också störst. Många hus fick flyttas isär – i över hälften av byarna i Dalby förekom utflyttning och i Norra Ny cirka 80 procent. Kostnaderna för flyttningen fördelades på byns alla bönder, och i vissa fall kunde man få statsmedel till hjälp.
Många nordvärmlänningar blev alltså tvingade att riva sitt bostadshus och flytta det ett stycke inom hemmanet eller byn i mitten av 1800-talet. Det finns till och med flera exempel på att gårdarna återuppbyggdes vid odlingar på andra sidan Klarälven. Där som ena stranden bildade en smal landremsa var det tidigare inte vanligt med bebyggelse. Dit kunde nu någon av bönderna få flytta. Så skedde i Dalbybyarna Uggenäs, Slättne och Tutstad, där några flyttades till västsidan älven. Gårdarna i byn låg annars mest på de breda näsen mitt emot. I Likenäs flyttades gårdar upp på heden öster om den gamla bebyggelsen. Beträffande Vingäng anfördes, att där saknades lämpliga tomter för flyttning.
För många blev detta en revolutionerande förändring, och alla kan inte ha haft lätt att anpassa sig till nyordningen. För bygemenskapen måste det ha inneburit en stor nackdel. Kostnaderna för denna revolutionerande omdaning blev förstås höga.
I Norra Ny gjordes de största omflyttningarna i Ambjörby (8 av 18 gårdar), Kårebol (7 av 9), Fastnäs (6 av 12) och Norra Torp (4 av 6). I Månäs flyttade två gårdar till Hallerud, i Osebol kom två gårdar på var sin sida om byn.
Hur som helst, skiftet medförde att de tätaste byarna sprängdes, och bönder som i generationer bott i trygg närhet av varandra längs bygatan fick nu flytta till ensamliggande gårdar. För många blev detta en revolutionerande förändring, och alla kan inte ha haft lätt att anpassa sig till nyordningen. För bygemenskapen måste det ha inneburit en stor nackdel. Kostnaderna för denna revolutionerande omdaning blev förstås höga. I vissa fall kunde man som nämnts få statsmedel, men i regel fördelades kostnaderna på bönderna i byn alltefter deras skattekraft.
På finnskogen, där husen redan låg långt från varann, skedde inga stora förändringar.
Det har senare diskuterats om det egentligen var värt besväret med denna stora omflyttning och sprängning av byarna, men myndigheterna var mycket angelägna om att skapa större skiften.
Under samma period – och även före laga skifte – utvecklades torpsystemet i rask takt på grund av snabb befolkningstillväxt i området. Många små torpstugor byggdes i byarnas utkanter och på hedarna och nya marker bröts för odling.
På finnskogen, där husen redan låg långt från varann, skedde inga stora förändringar. Där var bebyggelsen av senare datum – de första byarna upptogs i mitten av 1600-talet, men från mitten av 1700-talet bildades flera byar som avknoppningar till de första. Skifte av ägor uppstod naturligt genom utflyttning och upptagning av nya marker.