Det började med en bruten arm och fortsatte med fotokonst, gästutställning hos Lars Lerin och – nu i dagarna – en välfylld utställning på Galleri Värmland.
Daniel Ivo är konstnären som med kameran som verktyg hittar bilderna som andra går förbi.
– Allt bygger väl egentligen på min blick, säger han.
”Outtakes from the bigger picture” heter utställningen som invigs på Herrhagen under fredagen, den 3 december.
– Det är lite taget från filmens värld. Outtakes är scener som inte blev med i en film, berättar han.
På samma sätt skildrar han i sina bilder det som ligger lite vid sidan av. Där andra skulle komma hem med bilder på en byggnads stolta framsida eller en idyllisk gatumiljö, hittar Daniel baksidan eller någon detalj som skaver.
”Ofta är det lite trasigt”
– Det är väl där det blir intressant? Ofta är det lite trasigt eller spår av saker. Jag tycker det blir intressantare, när man ser att det finns en historia där. Man ser vad som kan ha hänt. Om jag ser ett helt nybyggt hus har det inget att berätta för mig, men man kan hitta något annat som gör att det får en historia, säger han.
Han visar ett exempel: en bild med ett nybyggt höghus i bakgrunden och en gigantisk hög med betong- och metallskrot i förgrunden, allt med en blå himmel med vita molntussar som fond.
– Allt bygger väl egentligen på min blick. Det bygger på uppmärksamhet och en gnutta tillfälligheter. Opportunistisk bildkonstnär har jag sagt i något sammanhang. Målar man bestämmer man vad man ska måla, jag har mer med mig kameran och ser jag det jag ser.
Olika adresser men röd tråd
Bilderna på utställningen är tagna på många olika ställen:
– De flesta här är nog från Karlstad, men också Malmö, Göteborg, Stockholm, Island, men egentligen har det ingen betydelse var de är tagna, tycker han.
Men precis som Lars Lerin – som Daniel fick ställa ut hos 2015 – ständigt får frågor om var han hittat björkarna han målar, vill folk också veta var Daniel hittat sina bildvinklar. Ett är säkert: det är i stadsmiljöerna Ivo-bilderna blir till.
– Jag behöver en struktur att bygga runt och jag hittar inte den strukturen i naturen. Jag har flyttat ut i skogen men tar aldrig bilder där, säger han.
Inte ens på en talgoxe som är gullig?
– Nej, men vad ska jag göra med den? Det är så många andra som fotar talgoxar som är gulliga, säger han och skrattar.
Tillbaka på släktmarken
Flytten ”ut i skogen” tog honom tillbaka till uppväxtkommunen Hammarö efter flera år i bland annat Malmö. Hans tjej, som också har Värmlandsrötter, fick jobberbjudanden i Kristinehamn och i Jönköping:
– Och vad ska vi göra i Jönköping? Nu är jag tillbaka på släktmarkerna, där släkten bott i hundratals år. Det trodde jag aldrig skulle hända, men så blev det. När jag var 17 trodde jag väl att jag skulle bo i New York eller nåt. Jag drog till London så fort jag kunde.
Bröt armen - hittade fotokonsten
Idag är kameran hans sjävklara verktyg sedan tiotalet år, men sina första steg i konsten tog han med måleri och skulptur.
– Och ljudkonst och allt möjligt. Det var mer något man höll på med av ren lust. Det är först med fotot jag gått in i det mer på ett professionellt sätt.
Den vändningen kom av en ren slump:
– Jag bröt armen en gång och kunde inte måla eller teckna och då köpte jag en kamera och hoppade på några kurser. Slumpen som sagt, något dåligt händer och så blir det något bra.
Till sist: har du några förebilder inom bildkonsten?
– Inom svensk fotografi tycker jag mycket om Lars Tunbjörk. Och Gerry Johansson, som kör svartvitt, är också en favorit. Om jag skulle få storhetsvansinne här nu, så skulle jag säga att jag skulle vilja vara som en blandning av de två: Gerry Johanssons symmetri och Tunbjörks blick och färg.