Konstnären Olga Magnusson i Deje har en gång korsat Atlanten i en ytterst liten båt. Det tog 47 dagar. Men:
– Det var inte särskilt mycket äventyr, hävdar hon bestämt.
Frågan om vilket som varit hennes livs största äventyr får ett helt annat svar.
Olga Magnusson är uppvuxen mellan Almar och Rud, i Grava socken, och har bott i såväl Alabama som Lysekil och Tensta, men som så många andra värmlänningar har hon valt att återvända till hembygden.
Nu bor hon strax söder om Deje, i ett hus som rymmer både bostad och ateljé och som blivit hennes fasta punkt i livet. Här finns både trygghet och frihet.
– Nu har jag mitt eget hem, precis som Pippi Långstrump har sitt. Nu kan jag med mitt hem skapa något alldeles eget som jag kan bjuda vidare på. För mig är det viktigt att ha genomströmning och liv och att man delar det man har. När det fylls med människor fylls det med liv, säger hon.
Porträtt och prylar
Det är ett mycket personligt hem Olga Magnusson skapat, där konsten alltid är nära. I ateljén växer just nu blomstermotiv fram och i trappan dit upp hänger en stor målning av en pojke med prinskrona. Den bilden inspirerades hon till när hon hörde på radio om en pojke som ville operera sina utstående öron, medan en målning i vardagsrummet föreställer hennes egen son som baby.
Hon målar ofta porträtt och hon har avbildat såväl domprostar som landshövdingar och företagsledare. Olja är hennes teknik och senast har exempel på hennes konst kunnat ses på Gamla kraftstationen i Deje.
Nu drömmer hon om att arrangera utställningar hemma hos sig själv, men också om att ställa till med barnkalas.
– De ska få härja runt i hela huset, få gott att äta och få leka utan plast!
Barnen kan också gå på upptäcktsfärd i huset, för hos sakletaren Olga finns en lång rad spännande föremål, från små porslinsfigurer med kluriga uttryck till en skål fylld med vackra kottar.
Här trivs hon och hon tycker att även vardagen på sitt sätt har plats för äventyr.
”Skapar äventyr där man är”
– När jag var ung tyckte jag väldigt mycket om att resa. Tågluffa var det bästa. Sen fanns det några jag kände som helst inte åkte hemifrån, för de var rädda att missa något som hände hemma, och jag kunde bara inte förstå dem. Nu tycker jag det är fantastiskt att man kan bli så kär i sitt hem att det är där man vill vara. Jag tror att det är en åldersfråga och kanske också att jag har det här hemmet nu. Att skapa är ju ett äventyr och att skapa ett hem är också en resa.
Hon tycker fortfarande om att resa, men ser inte resor långt bort som enda sättet att stimulera upptäckarglädjen i livet.
– Om man riktar sig utåt finns hur mycket som helst att upptäcka, men man kan också ta en liten yta och upptäcka enormt mycket på en liten plats om man verkligen vill och är öppen för det. Äventyr för mig är överraskningar och det har paralleller i skapandet. Man kan skapa äventyr där man är, säger hon.
Vilket har varit största äventyret i ditt liv?
– Bland annat är det mina tågluffar. Sedan är det ju olika delar av livet som är väldigt spännande på olika sätt, relationer med olika människor man träffar och så.
47 dagar på Atlanten
Detta kan tyckas som ett något oväntat svar av en kvinna som faktiskt korsat Atlanten, i en båt i samma storlek som en Volvokombi. Det var hon och dåvarande maken som gjorde resan tillsammans – det var till och med bröllopsresan – och de seglade 47 dagar över världshavet innan de nådde land i Newfoundland.
– Men det var inte särskilt mycket äventyr för mig, för där var allt minutiöst planerat. Det var inte mycket utrymme för äventyr! Men det är en fantastisk upplevelse att ha varit med om, säger hon.
”Märklig känsla”
Att simma med 11000 meters djup under sig, att inte möta andra människor på så länge och även hur själva tidsuppfattningen förändrades, är upplevelser hon bär med sig.
– Det låter rätt mycket att sitta på en båt i 47 dagar, men det kändes inte så. Man får en annan uppfattning om tiden. Det kunde ha varit halva tiden eller dubbelt så länge. Tre dagar innan vi kom fram kände jag blomdoften, två dagar innan såg jag ljuset och ett dygn innan såg jag att det fanns liv; det var bilar som rörde sig. Det var en märklig känsla efter 47 dagar.
”Tryggt och genomtänkt”
Den lilla båten var specialbyggd och skulle till och med klara att slå runt i vågorna, utan att vare sig gå sönder eller ta in vatten. Maken, en erfaren seglare, hade själv konstruerat den.
– Jag var inte rädd. Det var tryggt och allt var väldigt väl genomtänkt, säger Olga och tycker att det finns andra farkoster som är farligare:
– När man kör bil på en väg är det verkligen farligt med alla mötande. Varenda bil är ett potentiell dödstillfälle, men vi är vana vid det.
Ittnö jämfört med tågluff
Nej, som äventyr betraktat var Atlantfärden inte mycket att komma med, tycker hon.
– Det är ittnö jämfört med att tågluffa!
Och kanske var risknivån trots allt högre på ungdomens tågturer.
– Det var en sommar när jag hade tråkigt och min mamma sa ”men åk ut och tågluffa då”. Jag var 18 och jag var ensam, jag köpte tågluffarkort och reste iväg. Det är äventyrligt! säger hon.
Hur ser dina äventyr ut idag?
– Det är mycket med möten med människor. När man pratar med dem och får nya idéer. Äventyr är när det inte är förutsägbart, utan att bli överraskad. När allt inte bara är rutin – det är äventyr.