Krönika: Människan – ett flockdjur som har gått vilse

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag ringer på dörren och väntar en stund innan jag sätter nyckeln i låset. Hälsar när jag kommer in ”Hej, jag är här för att hjälpa till. Hoppas att det är OK”. Alltid lite rädd för att någon kommer att svara. Jag skulle inte hantera det bra.

En del av mitt arbete går ut på att vara en av de första på plats i hem vars ägare nyligen avlidit. Att tassa in i ett hem som plötsligt har lämnats, ibland mitt uppe i vardagsstöket. I dessa hem känns det många gånger som att tiden går att ta på, att den liksom håller andan. I väntan på vad? Doften av någon annans liv som nu inte längre är. Jag letar igenom lådor efter ett testamente. Letar efter ledtrådar efter anhöriga, adressen till den där sonen i Tyskland som flyttade för 40 år sedan och nu inte går att finna. Efter systern som kan befinna sig varsomhelst förutom i Sverige och som nu är den enda arvingen, om hon fortfarande lever.

Jag är där eftersom det inte finns någon annan. Och ett liv måste avslutas.

Ibland finns en granne, en god man eller bekant som kan ge personen vars hem jag besöker liv för mig. Många gånger finns inte ens det och personen ges konturer och färg enbart genom de föremål jag ser i hemmet. Hemmen är av vitt skilda slag men ger mig alla den intensiva känslan av ensamhet. Och utsatthet.

Det här är inte ovanligt. Jag börjar vänja mig vid själva arbetsuppgiften men det berör mig fortfarande djupt. Ett hem fullt av minnen och fotografier från ett helt liv som ingen längre vill se.

Vi människor är flockdjur. Social exkludering aktiverar samma delar av hjärnan som fysisk smärta. Att bli utstött från gruppen eller inte känna sig önskvärd, att sakna sammanhang och uppgift, kan på goda grunder vara en av de mest grundläggande rädslor vi människor har. Och var, back in the days, ett av de värsta straffen. Utstött från din grupp kunde du inte räkna med att överleva länge.

Forskning visar att ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och högre än fetma och fysisk inaktivitet. Ofrivillig ensamhet ökar risken för bland annat hjärtinfarkt, stroke och demens. Och, så klart, depression. Ofrivillig ensamhet dödar och i SCB:s senaste kartläggning publicerad 2019 framkommer att hela 15 % i åldersgruppen 85 + lider av social isolering och ofrivillig ensamhet.

Hur har vi kunnat hamna här? Jag har inget facit men tänker, som så många andra, att någonting större är skevt med den tid vi lever i. Vi har sedan länge fokuserat på tillväxt och materiell utveckling, innovationer och effektiviseringar. Vår materiella status är god, våra liv är bekväma och vår läkarvård håller en hög kvalitet. Många av oss har råd att ensamma stå kostnaden för våra hem, köpa säsongens trendplagg och äta mat tre gånger om dagen. Allt är i princip väl. Men vilket är priset vi har fått betala? Kan ensamhet vara ett av dem? Och hur högt är i så fall priset?

Helt oavsett samhällsutvecklingen och vad vi som samhälle har fokuserat på i några hundra år är vi människor alltjämt desamma. Med samma grundläggande behov. Inget av dessa är effektivisering, mätbarhet, konsumtion och digitalisering. De är och kommer att förbli några helt andra. Bland dem inkludering och delaktighet. Och i dessa nyligen lämnade hem fulla av minnen ingen bryr sig om blir ensamheten så definitiv att jag har svårt att tänka annat än att vi har gått vilse. Frågan är bara, på väg mot vad?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.