Jag skulle vilja uttrycka mig oerhört generaliserande och påstå att svenska chefer knyter näven i fickan. De lägger band på sig själva mest hela tiden för att inte känslorna ska sippra ut. Mycket frustration läggs i lager på lager. Och frågan är inte om det märks. Utan hur.
Jag bygger mitt påstående på alla chefer jag träffat genom åren, och det gäller förstås inte alla. Men det gäller många. Många bra chefer. Bra människor som vill vara goda ledare. Som tänker om sig att de behöver vara större och tåligare än andra, just för att de är ledare och för att de är bra människor. I någon mån stämmer det visserligen, för att det behöver ställas lite högre krav på chefer och ledare än på andra medarbetare. Men det måste för farao finnas gränser.
Chefer behöver vara förstående, toleranta och accepterande gentemot sina medarbetare. Det skapar tillit i organisationen. Gränsen jag tycker vi passerar för ofta är när chefer är överförstående, övertoleranta och överaccepterande. Det visar sig genom att egna känslor eller åsikter kring medarbetares eventuella felsteg eller dåliga beteenden inte får komma till uttryck. Därför att chefen har (egna) förväntningar på sig att inte bara vara inspirerande utan också oerhört förstående, tolerant och accepterande. Sidor som sårbarhet, rädsla, besvikelse och ilska får inte synas hos chefen. Men känslorna finns förstås där fortfarande, så chefen knyter näven i fickan. Och inspirerar. För positiva känslouttryck, det går nämligen bra att visa.
Det här är förstås helt galet. Av flera anledningar. För det första: Chefer är inte maskiner, utan helt vanliga människor. Ska chefen, precis som vilken medarbetare som helst, hålla i längden behöver hela människan få plats med alla känsloyttringar. För det andra: tillit i jobbrelationer gör organisationen stark och effektiv och människor mår bra. Öppenhet föder tillit vilket betyder att en chef som knyter näven i fickan skapar låg tillit i relationen. Även om inget sägs så känns det helt enkelt att det inte går att lita på chefen. För det tredje: Den arbetsrättsliga relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare förutsätter att arbetsgivaren ska kommunicera felsteg och dåliga beteenden och vägleda arbetstagaren rätt i sitt arbete.
Så vad föreslår jag? Att chefer ska spy ur sig alla sina känslor och bete sig som barn på jobbet? Nej, för Guds skull! Hur skulle det se ut? Det handlar förstås om hur det görs. Oavsett om du är chef eller medarbetare på jobbet så kan du uttrycka det du känner med respekt för den andre personen. Förklara hur du känner. Bjud in till ett samtal med en fråga. Visa att du lyssnar på svaret. Det som vi är rädda ska uppfattas som en utskällning tas ofta emot med tacksamhet. Som en fantastisk bonusvinst så stärks relationen. Och näven i fickan kan slappna av.