Magdalena Anderssons nya förvaltarregering

Ledare
PUBLICERAD:
Statsminister Magdalena Andersson (S) på väg att presentera sina nya ministrar för den församlade pressen.
Foto: Sören Andersson/TT
Trots en del avhopp och oväntade nya ministrar så är det bestående intrycket av Magdalena Anderssons nya socialdemokratiska regering en av förvaltning och övergång. Det är som om hon själv har insett att hon bara regerar på nåder och det under en begränsad tid. Med bara lite mer än nio månader kvar till nästa val är det heller inte så att hennes regering hinner uträtta särskilt mycket.

Bestickande är dock Anderssons uppenbara kontrollbehov. Hon lämnar sitt gamla finansdepartement i händerna på Mikael Damberg, som förvisso är gammal i gården, men som saknar större erfarenhet om nationalekonomiska frågor. Den tidigare statssekreteraren Max Elger flyttas upp och blir ansvarig för finansmarknadsfrågorna. Att hon får regera med en borgerlig budget (och kanske också en borgerlig vårbudget) under ett valår, gör att hon inte vill släppa tyglarna där.

De tunga försvars-, utrikes- och socialministerposterna lämnas orörda. Morgan Johansson, som inte direkt rosat marknaden med eskalerande gängkriminalitet och skjutningarna, får behålla jobbet som justitieminister, och blir på köpet även inrikesminister. Hur skall han kunna ge väljarna förtroende när det skall signaleras hårdare tag? Men han har starkt stöd i det viktiga Skånedistriktet.

Anders Ygeman, som inte heller han rosat marknaden som energiminister (för att inte tala om den gamla Transportstyrelseskandalen) får jobbet som migrations- och integrationsminister. Inte heller där lär han bli någon större succé. Den som i dessa tider av rekordhöga elpriser tar över ansvaret för energifrågorna är den okände Khashayar Farmanbar. Frågan är vad han förmår åstadkomma.

Lika oprövad är Anna-Caren Sätherberg som landsbygdsminister, även om det förstås är positivt att den statsrådsposten återkommer. Näringsminister blir den bullrige förre LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson, som inte försatte tillfället att hylla gruvor och tung industri. Det märks att man inte behöver ta någon hänsyn till Miljöpartiet längre, men blir det någon reell verkstad i slutändan?

Med så många nykomlingar, och en regering där de flesta statsråd saknar riksdagserfarenhet kommer Magdalena Andersson att kunna styra med fast hand, vilket nog är hennes viktigaste mål. Problemet är att den parlamentariska situationen för en ren S-regering gör att den måste kunna samarbeta med riksdagen, och det blir svårt med den här regeringssammansättningen.

Vill man få något uträttat måste man kunna samtala och förhandla med riksdagens partier för att bygga majoriteter i olika sakfrågor. Fast måhända har Andersson redan på förhand gett upp den tanken, givet hur avog inställning många av de andra partierna har. Detta också i en situation där alla måste profilera sig inför valet. I så fall är hennes förvaltarskapsregering, en sorts ämbetsmannaministär, helt logisk.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.