Var obekväm för barnens skull

Ledare
PUBLICERAD:
Karolinska stoppade hormonbehandlingar i våras.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Sveriges televisions program Uppdrag granskning kunde nyligen (24/11) uppmärksamma flera fall där barn med könsdysfori fått hormonbehandlingar och drabbats av svåra biverkningar. En del har också ångrat sin könskorrigerande vård, men då har behandlingen redan lett till irreversibla förändringar.

Det finns en anledning till att Karolinska universitetssjukhuset i våras beslutade att stoppa nya hormonbehandlingar av barn och unga inom transvården. Alltför många menar att det saknas tillräckligt vetenskapligt stöd för dessa behandlingar av så unga personer.

De senaste fem åren har omkring 440 barn fått behandling med stopphormoner i syfte att hejda puberteten. Överläkaren Ricard Nergårdh beskriver det som en kemisk kastrering som kan få konsekvenser barnet och föräldrarna inte var beredda på.

Det finns således en medicinsk aspekt av detta som handlar om evidens och om hur väl vården kommunicerar risker och rapporterar vårdskador. Men det finns också en mellanmänsklig aspekt som säger väldigt mycket om tidsandan.

I programmet intervjuas mamman till ett av de drabbade barnen. En sak som dröjer sig kvar är när hon beskriver hur många inom vården gav uttryck för att hon och hennes barn var modiga som tog steget att inleda behandling. Att de skulle vara stolta över sig själva.

I debatten antyds väldigt ofta att de som problematiserar frågor som berör transpersoner, drivs av en dold agenda. Den som exempelvis pekar på att majoriteten av de barn som upplever en annan könsidentitet än sin biologiska, inte har kvar de känslorna efter genomgången pubertet, och att det talar för att vi bör vara extremt försiktiga – den personen kommer att anklagas för att vara transfobisk. Även denna text kommer av vissa att få den etiketten.

När svåra frågor inte tillåts diskuteras på ett vuxet sätt, är det lätt att ansluta sig till den sida som skriker högst. Det är ett tonläge som i många avseenden liknar den som länge präglade invandringsdebatten. Antingen är du med oss eller emot oss.

Det som började med högst rimliga krav på att transpersoner skall respekteras och skyddas har övergått i en fartblindhet där vuxenvärlden riskerar att snurra till det i barns huvuden, och i värsta fall även skada deras kroppar.

När vi möter ett barn – i hemmet, skolan eller vården – som uttrycker funderingar kring sin könstillhörighet, vad är då vårt grundläggande förhållningssätt? Är det att stötta barnet och visa att vi finns där, men också hålla huvudet kallt eftersom vi vet att det med största sannolikhet är en övergående fas? Eller är det att styra barnets tankar mot könskorrigerande vård?

Det är här frågan blir ideologisk. Men den ideologiska färgningen märks inte i första hand bland de som vill framhålla värdet av försiktighetsprincipen, utan bland de så kallade progressiva som inte tolererar avvikande åsikter.

Märkligt nog är det ofta just dessa progressiva personer som i ena stunden gärna vill att vi skall våga utmana könsnormer, för att i nästa stund se könsöverskridande uttryck som bevis för att barn är födda med fel biologiskt kön. Som att det inte längre fanns det vi brukar kalla ”pojkflickor” eller ”mjuka pojkar” – utan bara barn i behov av medicinsk behandling.

Risken är överhängande att det som var tänkt som vård, i stället blir en av samhället sanktionerad barnmisshandel.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.