Årets Jul med Ernst blir en i högsta grad värmländsk jul.
Ernst Kirchsteiger återvänder till Värmland, födelsestaden Filipstad och gamle vännen Carl Jan Granqvists Saxå herrgård för att spela in den stämningshöjande programserien.
– Det finns ingen bättre plats att göra jul-tv på än här i Värmland!
I fredags var han en av ledtrådarna i På spåret, på tisdagskvällen är det dags för premiären för hans egen programserie: Jul med Ernst.
I dagarna läggs sista händerna vid inspelningarna, som sker i samma kulturbyggnad som han gästat tidigare: ett före detta sädesmagasin vid kanten av sjön Saxen, alldeles nedanför herrgården där Carl Jan Granqvist huserar.
Här har Ernst Kirchsteiger gjort både sommar- och julprogram förut och han är glad över att vara tillbaka.
Saxå skapar stämning
– Det finns ingen bättre plats att göra jul-tv på än här i Värmland och precis här på Saxå är det ju fantastiskt. Ibland får man hjälp av en plats att skapa stämning och Saxå är en sådan plats.
Frosten biter i herrgårdsparkens träd och gräsmattor, en vintersol möter sinnerstenarna på den gamla hyttan strax bredvid och det gnistrar över sjön. Det blir ingen vit tv-jul, men vintrig, och även platsens historia bidrar till stämningen, framhåller han.
– Det finns också ett vemod på den här platsen. Det är någonting med de här mörka granskogarna på andra sidan sjön och hyttan som stannat för alltid och står där som ett monument. För mig som människa är det vemodet väldigt vackert och också en väldigt härlig fond för att göra ljusa och fina saker, säger han.
Välbekant koncept
TV-tittarna kommer att få uppleva en Ernst som pysslar, lagar mat och inreder; ett koncept som känns välbekant vid det här laget och det är som det ska vara.
– Folk vet var de har mig och vad jag står för. Hade jag dykt upp i alla möjliga sammanhang, varit med i Let´s dance och sen kanske jag åker nån båt över Atlanten och blir sjösjuk – nej, då blir det svårare att se vem jag är. Jag har fortsatt mitt berättande och varit konsekvent och det finns något tryggt i det, säger han.
Vill inspirera andra
Samtidigt är konceptet djupare än det först kan tyckas. Ernst Kirchsteiger har en vision eller rentav mission:
– Det enda jag velat under mina 21 år i rutan är att inspirera andra att göra något och kanske till och med få dem att tro att de också kan. Livet är inte bara att leva i en digital värld och lösa problemen där, utan vi behöver använda andra delar av vår hjärna – finmotorik, hjärta, hjärna och göra saker. Det finns inte något som gör mig så glad som när en gubbe från Årjäng hör av sig och säger att jag gjorde den där hyllan du gjorde, men jag gjorde den mycket smartare än dig! Det är det högsta betyg jag kan få.
”Blev lite för mycket”
Mycket av det som Ernst Kirchsteiger har jobbat med hela tiden – äkta råvaror som ull, halm, trä och att göra själv – har idag blivit trendigt.
Jag tror också att jag var en väldigt speciell sorts människa för många i början. Två meter lång med grävlingsfrisyr och pratar lyriskt om en tussilago... det blev lite mycket för svenska folket där i början!
Under årens lopp har han också sett andras bild av honom förändras.
– Jag tror också att jag var en väldigt speciell sorts människa för många i början. Två meter lång med grävlingsfrisyr och pratar lyriskt om en tussilago... det blev lite mycket för svenska folket där i början! Jag har inte den avskräckande effekten som jag tror jag hade då, säger han med ett skratt.
Vänner i över 40 år
Återkomsten till Saxå innebär inte bara en återkomst till en välkänd inspelningsplats. Det innebär också att han återser en gammal god vän, Carl Jan Granqvist.
– Vi har känt varandra i över 40 år. Carl Jan är också oerhört bra på att berätta historien om Filipstad och trakterna här. Jag blir som en parabol då! Jag tycker det är superintressant att höra. Jag är 64 år och det finns en risk att man blir lite mer sentimental när man blir äldre. Det känns starkare nu att vara här, än när jag faktiskt bodde häruppe på Saxå ett år och drev golfrestaurangen.
Både Carl Jan och Ernst har varit ambassadörer för Filipstad och takterna sitter i.
– Det är kul för mig när jag får säga till ett team att vet ni vad, gott folk, jag är faktiskt född i Filipstad. ”Äru, varför då” frågar alla och då får jag ofta berätta historien om Nykroppa, hur mina föräldrar kom dit och att jag ju faktiskt nödvändigt skulle födas någonstans och då blev det på BB i Filipstad, säger Ernst.
Efter några år i Nykroppa flyttade familjen till Degerfors och japp, han såg sin ungdomsort i På spåret i fredags.
Tog du det på tio poäng?
– Ja, det gjorde jag. Jag hade jobbat hela dan och låg trött i soffan, men Ulla sa att vi måste titta, och så dyker man upp där! Det var kul.
Att bli ledtråd i På spåret måste väl vara det ultimata beviset för folklighet?
– Ja, det kan nog vara så. Och folklig är ett begrepp som jag tycker väldigt mycket om. Jag gör ju det jag gör för folk. Jag gör ju inte det här för att människor som är väldigt pålästa i mat eller inredning, utan för de många människorna runtikring i stugor och småkommuner och i Norrland och i Skåne och överallt.
”Julbenägna – man längtar”
Han tror att det kan bli en annorlunda jul i år, när pandemin inte riktigt släppt greppet.
– Människor är nog väldigt julbenägna. Jag tror att man längtar. Ljusen som tänds i juletid kanske innehåller mer hopp och mer framtidslängtan än de gjort tidigare. Det har varit ett besynnerligt år, ett sorgesamt år och ett svårt år faktiskt. Det här att förhålla sig på ett annorlunda sätt till andra människor, det är ju nästan som ett straff.
Den kramgoa tvåmetersmannen har fått lära sig att ta ett steg tillbaka istället för att ge spontana kramar.
Han har fått vara frisk:
– Jag lever ju med en sjuksköterska så jag har varit under herrans tukt och förmaning. Jag har i princip varit handspritad över hela kroppen, säger han och skrattar.
– Det där är också en kärleksförklaring. Hon är rädd om mig!
Bättre självkontakt
Kanske har pandemin på sätt och vis också haft positiva effekter, till exempel när allt fler gett sig ut i naturen.
– Det har gjort något med oss i grunden. Är det för pretentiöst att säga att vi kanske har fått lite mer kontakt med oss själva? Vi har oftare varit på samma plats som oss själva.
Och om du skulle formulera ett ”Julens budskap a la Ernst”; hur skulle det låta?
– Egentligen skulle jag bara vilja använda ett enda ord och det tror jag är frid. Det är ett vackert ord som spänner över mycket. Det spänner över ledsna och upprörda tankar, det spänner över hur vi människor förhåller oss till varandra och det spänner över hur vi måste lära oss att förhålla oss till naturen.
Fast det kan nog kosta på att komma ihåg det i kommersen och hysterin?
– Det är därför det är bra att det är ett litet ord! Ordet frid borde vi faktiskt kunna plocka fram då och då. Det är ett väldigt stort litet ord att påminna sig om.