Andra gången gillt

Ledare
PUBLICERAD:
Svag som Ullsten.
Foto: Duygu Getiren / TT
Det krävdes ett andra försök innan Magdalena Andersson (S) kunde bli vald till Sveriges statsminister, även om hon blev vald redan i onsdags. Hon kommer dock inte att ha någon lätt resa framför sig, och kommer att leda den svagaste regeringen på över 40 år.

Inte sedan dåvarande Ola Ullsten blev statsminister för en renodlad folkpartiministär 1978 har vi haft en regering med så bräckligt parlamentariskt underlag. Magdalena Andersson valdes med bara de 100 socialdemokratiska rösterna i riksdagen (plus en från vänstervilden Amineh Kakabaveh). 173 röstade mot och 75 avstod. Men eftersom det krävs att man har en aktiv majoritet emot sig så blev hon vald. Det kallas för negativ parlamentarism.

I och för sig är detta ingen märklig grundlagsregel. Den finns där för att underlätta för minoritetsregeringar, vilket också brukar vara det normala. Men det har aldrig varit tanken att en regering skall kunna tillträda men vara tvungen att driva andra partiers politik. Det var dock vad som hände under kaoset under "superonsdagen" då riksdagen röstade fram en borgerlig statsbudget.

I detta läge hade det varit naturligt om också partierna bakom den fick bilda underlag för regeringen. Men Socialdemokraterna har två gånger tidigare regerat med borgerliga budgetar. Det är onekligen skickligt jobbat att för alltid placera sig så i politikens centrum, runt vilket alla andra får dansa, även när man strängt taget har förlorat.

Men nu ville oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) inte få chansen. Hade han förlorat en statsministeromröstning än en gång hade han framstått som svag. Å andra sidan så har han och de borgerliga än en gång visat att de inte är lika sugna på makten som S, för S hade i motsvarande situation aldrig tvekat. Att regera är det naturliga för varje socialdemokrat, och det är också därför Andersson nu kan bilda regering.

Rent sakpolitiskt kommer den rent socialdemokratiska Anderssonregeringen att ha svårt att få något uträttat, även om den kommer att a friare händer än vad den rödgröna Löfvenregeringen hade. Få kommer att vara villiga att hjälpa till med mindre än 10 månader kvar till valet. Det är även högst osäkert om Andersson kan infria de löften hon gett till Centern (om skogen och strandskyddet) och Vänsterpartiet (om pensionerna), för att få deras indirekta stöd under statsministeromröstningen.

För ta inte miste på vad det innebär att rösta gult. Trots vad centerledaren Annie Lööf än inbillar sig så är hon och hennes parti en del av Magdalena Anderssons regeringsunderlag, liksom det Vänsterparti som Lööf inte säger sig vilja ha med att göra. Oavsett utfallet i budgetomröstningen så var det än en gång Centerns agerande som gjorde att Sverige fick en S-ledd regering. Det är C som aktivt valt bort möjligheterna till en borgerlig regering – igen.

Det finns ingen "bred mitten". Det finns inte ens en smal mitten. Det finns två block, ett rödgrönt, där C ingår, och ett blågult. Att sedan alla partierna inom respektive block inte nödvändigtvis sitter i en regering är en annan sak. Men så länge C har sina blockeringar, eller vi får en annan mandatfördelning i riksdagen, så blir det föga uträttat. Denna centervägran att se verkligheten för vad den är är det som skapat den situation vi sett de senaste åren.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.