En gång, i ett annat liv, kände jag mig som Cary Grant i en Hitchcock-film.
Kanske var det North by Northwest (I sista minuten) jag tänkte på, den där med flygplanet och majsfältet, eller kanske nåt helt annat.
Jag sprang i alla fall omkring i ett myller av människor, där alla var huvudet kortare än jag. Vi snackar om Pekings centralstation vid rusningstid.
När vi knappt två timmar tidigare lämnat hotellet för att per taxi ta oss till ort och ställe hade packningen som tillhörde ett svenskt par vi inte kände råkat hamna i vår bil. No problem eftersom vi skulle med samma tåg söderut, men det sista jag såg av nämnda par var att de fortfarande stod och köpslog om priset med sin taxichaufför.
Det här utspelade sig 1988, men redan då var biltrafiken i Peking så tät att en sträcka som skulle ta en halvtimme att gå kunde ta 90 minuter med bil. Och vi var redan halvsent ute.
Det ska också kommas ihåg att det var ett rent helvete att få biljetter till tågen, man fick vänta minst en vecka på att embarkera nästa gång – så goda råd var dyra.
På stationen väntade vi länge med dubbel packning. Det här snåla svenska paret - det handlade om fem spänn hit och dit – dök inte upp. Till sist gjorde jag en sista desperat rusning genom folkmassan, huvudet gick som en propeller i hopp om att upptäcka eftersläntrarna. Och just under min tidspressade språngmarsch flög den där Cary Grant-tanken genom huvudet på mig. Cary var ju väldigt lång och hamnade ofta i den här typen av tragikomiska situationer.
Här var jag, med mina knappa 182 centimeter, en jätte. Scenen kändes helt bisarr.
Lite drygt 33 år senare dök så samma känsla upp igen. Med den skillnaden att det nu var mörkt och helt folktomt där jag befann mig.
Klockan närmade sig halv tre på natten och här var jag på det gamla industriområdet, patrullerande och spanande. Kanske mer en tafatt Martin Beck med hoodie än någon Cary Grant-figur den här gången. Men det kändes lika märkligt som i Kina.
Bakgrunden var den att min 14-åring hade fått för sig att Halloween-övernatta i en lokal här tillsammans med några kompisar. Lokalen innehas av en av kompisarnas föräldrar och även om vi fått löften om att det gjorts förr och att det var lugnt var jag och barnets moder allt annat än just lugna.
Så där var jag. Vid halv tre på natten.
Inte en människa, inte ett ljud. En liten bit från bebodda hus.
Innanför fönstren förstod jag att ungarna sov, men jag såg ändå till att hålla mig utom synhåll med tanke på att det skulle vara pinsamt om någon av dem därinne faktiskt upptäckte mig och såg att det var jag – och för att det kunde vara skrämmande om de INTE såg vem det var.
Efter en stunds smygande åkte jag hem. Utan att ha sett något misstänkt.
I bilen funderade jag, självkritiskt, i termer av överbeskyddande och liknande. Om det här var overkill i faderskapsland.
Det jag kom fram till var att det var fråga om en sorts ovana, att det här är hennes första stapplande steg ut i ett självständigt liv. Visst, absolut tycker jag att jag gott kunde kolla hur landet låg, även för min egen själsros skull. Men till del handlade det kanske om ett krampaktigt försöka att hålla fast vid hennes barndom, den som obönhörligen är på väg att ta slut.
”Slipping through my fingers all the time”, som Abba skaldade. Med öppningsraden ”Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning”...
Eller ”She’s leaving home”, med The Fab Four från Liverpool.
Jag har tuggat i mig det här en gång tidigare. Pappasmärtan när knoppar brister och allt det där.
Så jag får väl göra det igen. En sista gång. Som Cary Grant i en Micke Adamsson-skepnad.
Men mittåt.
Hur gick det för det där snåla svenska paret i Kina, kanske någon eventuellt undrar...
Jo, de hann inte med tåget. Och det tog mig och min andra dubbellastade polare 45 minuter att, via ett tågset som var packat med folk, nå rätt vagn – vi hade kastat oss på den sista strax innan hela setet började rulla. De övriga i gruppen var givetvis övertygade om att vi också blivit akterseglade.
Under det dygn som krävdes för att ta oss till Cheng Du funderade vi mycket över vad vi skulle göra med parets ryggsäckar. Men det hade vi inte behövt visade det sig. När vi klev ner på perrongen stod de glatt där, vinkande.
”Vi tog flyget vi – och har varit här sen igår”.
Vi ställde ner grejerna och lämnade dem – utan ett ord.