Ett vaccinpass är inte bara ett vaccinpass, utan en expansion av statens makt över medborgaren som kommer att sätta spår långt efter att vaccinpassen försvinner, skriver Blanche Sande.
På onsdag, den 1 december, införs vaccinpass i Sverige. Den som anordnar evenemang med fler än hundra gäster utan att upprätthålla ett avstånd mellan sällskap på minst en meter (vilket omfattar de flesta evenemang någon skulle vilja gå på) blir tvungen att avkräva besökarna vaccinpass.
Får man tro vaccinpassens förespråkare är det en petitess. Bara att hålla upp sin mobil ett par sekunder, inte svårare än att visa en biljett. Vad spelar det egentligen för roll?
De som är av denna uppfattning har givetvis valt att vaccinera sig. De betraktar ofta dem som valt att låta bli som hemska människor, förmodligen dumma i huvudet – en i Sverige vanlig syn på människor som fattar andra livsstilsbeslut än en själv. I allmänhet tillhör de dem som är som mest oroliga för coronaviruset.
Visst kan man förstå rädslan. Corona är en obehaglig sjukdom och för den som är gammal eller av andra skäl tillhör en riskgrupp innebär den en direkt och konkret risk. Ändå förs mina tankar till vad den amerikanske grundlagsfadern Benjamin Franklin skrev för mer än 250 år sedan: ”De som är beredda att ge upp grundläggande frihet för att köpa sig lite tillfällig säkerhet, förtjänar varken frihet eller säkerhet.”
När det kommer till kritan är vaccinpass nämligen inte bara fråga om att hålla upp sin mobil ett par sekunder framför en skanner. Det är fråga om att begränsa friheten för den som inte vill dela med sig av medicinsk information till privata företag. Begränsas friheten tillräckligt – Folkhälsomyndigheten utesluter inte vaccinpass för att besöka restauranger eller gym – innebär det ett ingrepp i den kroppsliga autonomin. Den som inte gör vad statsmakten vill med sin egen kropp straffas för det.
Med andra ord: ett vaccinpass är inte bara ett vaccinpass, utan en expansion av statens makt över medborgaren som kommer att sätta spår långt efter att vaccinpassen försvinner. Om de nu kommer att försvinna.
I Crisis and Leviathan (1987) förklarade ekonomihistorikern Robert Higgs att de flesta konventionella sätt att mäta statens makt ger en förvrängd bild. Ett vanligt sätt att mäta hur den amerikanska staten har vuxit är att studera statsbudgetens andel av BNP eller andelen av arbetskraften som är statligt anställd. Dessa siffror har ökat kraftigt under 1900-talet, men vad de visar är inte statens verkliga makt, utan hur staten för tillfället använder den.
Den verkliga makten – vilka tvångsmedel staten har att ta till mot individen – växer inte exponentiellt, utan i etapper. Varje gång en kris inträffar, som ett världskrig eller en större depression, ökar statens makt. Men när krisen är över sjunker de inte tillbaka. Ibland finns tvångsmedlen kvar till nästa gång staten väljer att använda dem, ibland avskaffas de bara för att återkomma nästa gång en kris inträffar. Och för varje gång krävs mindre kriser för att tvångsmedlen ska återinföras. Medborgarna vänjer sig.
I teorin behöver inte statens maktbefogenheter öka vid varje kris. På 1890-talet genomgick USA en stor ekonomisk kris utan att den amerikanska staten växte särskilt kraftigt. Den avgörande skillnaden, skriver Higgs, är ideologisk. På den tiden hade amerikanska medborgare andra värderingar, höll frihet högre än trygghet och hyste en sund misstänksamhet mot statliga interventioner i vardagen.
Detsamma gäller svenskar. I dag är en stor del av oss beredda att ge upp grundläggande frihet för tillfällig säkerhet. En opinionsundersökning visade nyligen att 62 procent av Sveriges befolkning vill att offentliga tillställningar kräver vaccinpass, och 48 procent att restauranger gör det.
Corona upplevs vara ett större hot än vaccinpass, trots att den långsiktiga förlusten av personlig integritet och kroppslig autonomi egentligen är ett betydligt allvarligare hot. Det är bara att se på de samhällen som genom historien har begränsat den enskildes integritet och autonomi mest för att förstå varför.
Det kan låta hårt att, som Benjamin Franklin, säga att den som ger upp frihet för tillfällig säkerhet inte förtjänar någondera. Men det är inte bara sin egen frihet människor ger upp. De offrar alla andras frihet också.
Blanche Sande
Fri skribent