Sluta skuldbelägga kvinnorna

Vi kan alla hjälpas åt att flytta på skulden, eller åtminstone göra den lite lättare att bära. Om alla hjälps åt, kan vi till slut i stället placera den där den hör hemma: hos förövaren, skriver Beatriz Nordström och Elvira Mulalic.

Att älska sig själv är början på en livslång romans (Oscar Wilde). Att älska sig själv i ett samhälle som ständigt säger till oss att göra raka motsatsen är en rebellisk handling. Att älska sig själv när en lever i våld, är rent omöjligt.

I dag är det den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. En dag för att uppmärksamma de folkhälsoproblem som pågår överallt, varje dag. En av tre kvinnor, tjejer och flickor i världen utsätts för våld någon gång under livet. Våldet förändrar oss, de skakar om, river ner, förstör och skadar oss i grunden både på kort och lång sikt.

Vi inom Alla kvinnors hus Karlstad möter tjejen som fått sina bilder spridda på sociala medier och blivit kallad hora och slampa. Vi möter kvinnan som är livrädd att förlora vårdnaden om sina barn, kvinnan som vittnar om att det psykiska och latenta våldet är värre än det fysiska, tjejen som blivit våldtagen efter en fest, tjejen vars kropp blivit köpt av främmande män och det lilla barnet som blivit vittne till misshandeln av sin mamma.

Vi möter kvinnor, tjejer och barn från alla delar av vårt samhälle, med unika historier som alla ska få höras, berättas och tas på allvar. Historier som skiljer sig vitt och brett men som alltid har en gemensam nämnare: Att skulden är deras att bära.

Det kan handla om skuldkänslor för att hon sa emot, eller för att hon inte sa emot tillräckligt, men den finns alltid där som en ständig påminnelse om att du gjorde fel, att du är fel och att du inte förtjänar bättre. Vid första anblick kan många tycka att det är konstigt att de kvinnor och tjejer som utsatts för våld känner skuld och skam. Men tänker vi efter en vända till kring hur vi pratar om de som utsätts i exempelvis media så är det inte sällan många ställer frågor som lägger skulden på just kvinnan. Vad hade hon på sig? Var hon inte lite provocerande? Vad hade hon gjort för att förtjäna det?

Vi lever i ett samhälle där det tycks vara lättare att ställa frågan ”Men varför lämnar du honom inte bara?” än ”men varför är du våldsam?”. Att uttrycka sig på detta sätt innebär att skuldbelägga kvinnor och tjejer för något som de inte förtjänar, för saker de inte har någon som helst kontroll över och som på inget sätt var deras fel.

Att leva i våld är som att leva i krig. Du är ständigt redo för nästa smäll, kan aldrig slappna av och gör allt du kan för att undvika att trampa på minorna. Mitt i kriget, där även skuldkänslorna, ett polerat yttre, en fungerande vardag och en svikande självbild ska balanseras, säger samhället att du får skylla dig själv. Det måste vi ändra på.

Vi kan alla hjälpas åt att flytta på skulden, eller åtminstone göra den lite lättare att bära. Om alla hjälps åt, kan vi till slut i stället placera den där den hör hemma: hos förövaren. Hur vi gör det finns det många svar på, men steg ett är att våga se våldet. Våga se, våga lyssna och våga agera.

Och vem vet, genom att göra det, kanske just Du kan bidra med en alldeles fantastisk livslång romans.

Beatriz Nordström

Samordnare, Alla kvinnors hus

Elvira Mulalic