Recension: Så bra är Peter Jacksons The Beatles-dokumentär

I jakten på en tredje film som skulle uppfylla beatlarnas kontraktsmässiga uppgörelser – efter "A Hard Day's Night" och "Help" – gick tankarna åt alla möjliga håll. Bland de tänkbara prospekten fanns en filmatisering av "Sagan om ringen", äventyrsberättelsen av JJ Tolkien, där Paul skulle spela Frodo, Ringo vännen Samwise, George den vita trollkarlen Gandalf och John skulle axla rollen som Gollum. En lunch med regissören Stanley Kubrick ("The Shining", "A Clockwork Orange"), där Paul McCartney gjorde sitt yttersta för att få regissören att tända på projektet, sägs ha ägt rum.

Allt rann dock ut i sanden.

När nu Peter Jackson – som kom att göra den första riktigt omfattande filmatiseringen av Tolkiens verk – gör en film om The Beatles känns det som att ödets nycker går i lås.

Från början var tanken att spela in ett album med helt nya låtar inför en publik. Regissören Michael Lindsay-Hogg fick uppdraget att göra en tv-special som skulle visa världens största band i en kreativ process från låtembryo till fullfjädrat liveframträdande. Allt skulle vara klart på tre veckor.

Men under resans gång hann allting med projektet ta nya vändningar. Titeln "Get Back" blev i slutändan "Let it Be" och halvtimmen i tv blev en deprimerande biofilm som sades visa upp ett band i skilsmässa. Och musiken, som var tänkt att vara en återgång till The Beatles rötter som liveband, blev en märklig historia där Phil Spector – till Paul McCartneys stora förtret – smetade stråkar på några av låtarna.

När filmen och albumet "Let it Be" släpptes 1970, ett drygt år efter de tre intensiva veckorna, hade The Beatles släppt "Abbey Road" och officiellt gått skilda vägar.

Åtta timmar

Nu har de drygt 60 timmarna med filmmaterial plus 150 timmar inspelat ljud plockats fram ur hyllorna och i Peter Jacksons händer blir bilden av de där januariveckorna 1969 en annan. Sin vana trogen bryr sig inte Jackson allt för mycket om tiden. De tre avsnitten som utgör "Get Back" klockar in på 468 minuter. Nästan åtta timmar. Alla de 22 inspelningsdagarna prickas av. Till en början huserar bandet i en stor, opersonlig filmstudio i Twickenham utanför London. Stämningen är ofta bister. Det tjafsas, George Harrison – som senare kallat perioden för missnöjets vinter – tröttnar på att bli behandlad som lillebror och säger ifrån, lämnar bandet med kommentaren "See you round the clubs". När han några dagar senare återvänder är tonen mot honom en annan, mer respektfull.

Det är i de där detaljerna som "Get Back" blir riktigt intressant. Vi får följa bandet dag för dag och se och höra hur låtar växer fram, hur de pratar om alldagliga saker som gårdagens tv-program och vad de vill ha till lunch. McCartney är den som axlar ett ledarskap, i alla fall till en början. Ringos ansikte är ofta en studie i leda, likt en basset sitter han tålmodigt bakom trummorna medan de andra diskuterar detaljer. Bland de mest roande diskussionerna är den om var den avslutande konserten ska äga rum. I Tunisien på en amfiteater? Ombord en Atlantångare? George är skeptisk till det mesta, Ringo vill inte åka utomlands, John Lennon pratar om stora plastkuber. Paul suckar.

Genomgående är det väldigt mycket lek, tekoppar och cigaretter. När den amerikanska keyboardisten Billy Preston kommer med och gruppen byter filmstudion mot studion i källaren på Savile Row där de har sitt Apple-kontor, lyfter allting. Stämningen blir lättsam, allt mer fokuserad. Det är tydligt att Peter Jackson vill nyansera bilden av det miserabla bandet i uppbrott som visades i originalfilmen, men det blir i stunder väl mycket trams. Att lyssna på 50-talscovers med roliga röster är trivsamt i små portioner. Och trots den omfattande speltiden är det först under eftertexterna i det sista avsnittet som en färdig version av "Let it Be" spelas. Samma sak med "The Long and Winding Road".

Det blir som bekant ingen finalkonsert på någon exotisk plats. I stället blir de kvar på samma plats, byter bara källaren mot taket. Takkonserten blir ändå en strålande final, klippen varvas med kommentarer från förbipasserande nere på gatan.

Visst är "Get Back" en njutning i första hand för den initierade Beatles-fantasten. Avsnitten har en känsla av exklusivitet och det är en speciell känsla att komma det mytomspunna bandet så nära. Dynamiken mellan medlemmarna blir väldigt tydliga, men också vänskapen och respekten.