Farsartad rödgrön röra på menyn

Ledare
PUBLICERAD:
På väg att avgå från ett ämbete hon aldrig tillträdde.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Det är rörigt nu. Först röstades Magdalena Andersson fram som statsminister. Därefter föll regeringens budget. Då surnade Miljöpartiet och ville inte sitta i regeringen längre. Då meddelade Magdalena Andersson att hon kommer begära att bli entledigad som statsminister, innan hon ens hann tillträda.

Trots att Magdalena Anderssons budget föll så bedömde hon att hon kunde styra landet. Det parlamentariska underlaget för att hon skulle kunna tillträda som statsminister fanns, men det parlamentariska underlaget för hennes politik fanns inte. Sedan visade det sig att hon inte hade någon koalitionspartner kvar.

I elfte timmen lyckades Socialdemokraterna och Miljöpartiet säkra Vänsterpartiets stöd inför både statsminister- och budgetomröstningen, men det räckte inte hela vägen fram. Centerpartiet valde att trycka gult och accepterade Magdalena Andersson som statsminister. Därefter deklarerade Centern att de skulle lägga ner sina röster vid slutvoteringen om budgeten.

Skälen till Centerpartiets agerande var att de inte ville ge inflytande till Sverigedemokraterna och att Socialdemokraternas budgetförslag var för vänstervridet. Centern har länge talat om den breda mitten och vikten av att hålla ytterkantspartierna borta från politiskt inflytande. Till viss del kan man väl säga att Centerpartiets resonemang håller när man lägger ner sina röster – om man nu bortser från de faktiska konsekvenserna av deras handlande. Att inte ta ställning är också att ta ställning och ger verkningar.

Först röstade Centern för en statsminister som innebär att Vänstern fick inflytande över politiken. Sedan röstade partiet på ett sådant sätt att en budget som Sverigedemokraterna haft inflytande över gick igenom. Det innebar att inte bara ett, utan två ytterkantspartier fick inflytande. Hade Centern bemödat sig att ta ställning på riktigt hade man åtminstone begränsat ytterkantspartiernas inflytande med hälften.

När regeringens budget föll omvärderade Miljöpartiet sin ställning som koalitionspartner. Miljöpartiet vill inte administrera en budget som sänker drivmedelsskatten, där pengar saknas för att genomföra delar av skogsöverenskommelsen och Sverigedemokraterna har haft inflytande. Att Miljöpartiet inte vill sitta i regering när de inte får gehör för sin politik i riksdagen hedrar partiet – till skillnad från Socialdemokraterna som nu vill leda en enpartiregering trots att man inte har stöd för politiken.

Det naturliga är att åtminstone försäkra sig om att man har förutsättningar att driva sin egen politik innan man sätter sig i regeringsställning. Frågan är nu om överenskommelserna som har ingåtts åt alla håll och kanter fortfarande gäller? Det är inte självklart, även om Magdalena Andersson menar det. Det är inte säkert att Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet anser det.

Nu väntar en till statsministeromröstning. Den som söker riksdagens förtroende att leda en regering bör också säkra stöd för sin politik. Det kan tyckas grundläggande, men det är uppenbarligen inte självklart.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.