Det är inte ett problem att riksdagen är bråkig, utan en seger för parlamentarismen. Och snart kanske Sverige kan bli lite mer konstruktivt.
När Magdalena Andersson (S) för några veckor sedan tillträdde som partiledare fick hon frågan om hon kommer samtala eller förhandla med Vänsterpartiet för att söka deras stöd. Hon sade då att hon kommer att ringa Nooshi Dadgostar (V) för att samtala, men framhöll också – som ett underförstått hot – att Vänsterpartiets alternativ är att släppa fram en konservativ regering ledd av Moderaterna med stöd av Sverigedemokraterna.
När Magdalena Andersson fick sonderingsuppdraget förändrades retoriken väsentligt. När hon efter de första dagarna fick frågan hur det gick med Vänsterpartiet, hade samtal blivit förhandlingar. Vid ett tillfälle frångick hon talepunkten och rättade snabbt sig själv. Det handlar ju trots allt om att försöka behandla Vänsterpartiet med respekt, och den som ingår i ett regeringsunderlag är en förhandlingspart – inte en samtalspart. Skiften i ordval kan tyckas vara en petitess, men det skickar viktiga signaler.
Det har nu gått elva dagar sedan Andersson började förhandla med Dadgostar. Att regeringen behöver stöd av riksdagen är en självklarhet. Det är inte en kris, trots att Stefan Löfven (S) tidigare i år gav uttryck för att det vore oansvarigt under en pandemi.
Tiden då ett eller två partier tillsammans har majoritet är sedan länge förbi. Om en regeringsbildare inte har stöd i riksdagen så kan inte en regering tillträda. Det är en del av den kärna som vårt politiska beslutssystem bygger på – parlamentarismen.
Trots att den spelregeln inte är en ny har regeringskris efter regeringskris avlöst varandra. Den jämna mandatfördelningen och isoleringen av partier är grundorsaken. I stället för att enas om vad man är för, har man enats om vad man är emot. Och vissa partier är man helt enkelt emot, oavsett om det kan komma någonting gott av att samtala, förhandla eller samarbeta med varandra.
På första sidan i januariöverenskommelsen gick det att läsa följande: "Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden". Precis som med decemberöverenskommelsen ingicks januariöverenskommelsen med förevändningen att Sverige behöver stabilitet och måste kunna styras.
Decemberöverenskommelsens enda syfte var att Sverigedemokraterna skulle stängas ute från inflytande helt och hållet, genom att regeringen fick en blankofullmakt och oppositionen fick ansvaret att hålla Sverigedemokraterna kort. Decemberöverenskommelsen innehöll inte någon politisk substans överhuvudtaget, vilket ändå januariöverenskommelsen gjorde. I någon mån var därför januariöverenskommelsen mindre destruktiv.
Men om man är mer intresserade av vad man är för i stället för emot, blir en sådan överenskommelse snabbt överflödig. En hel del pekar nu på att riksdagspartierna, efter mycket om och men, har börjat se på de parlamentariska realiteterna med nyktra ögon.
Även om det rent politiskt knappast kommer komma någonting gott ur Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förhandlingar, är det betydligt bättre att dessa sker inför öppen ridå i stället för i hemlighet. Den budgetbingo som regeringen ägnade sig åt under hösten är inte hållbar i längden.
Samtidigt lägger nu Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fram ett gemensamt budgetförslag, som har goda möjligheter att vinna majoritet. Bland annat vill man tillföra 400 miljoner kronor för att höja polislönerna, avsätta 1,7 miljarder kronor extra till Polismyndigheten för att kunna nå målet om 10 000 polisanställda till 2024 och tillföra en halv miljard kronor till rättsväsendet i övrigt. Därtill vill man sänka skatten på pension och höja bostadstillägget för pensionärer. Det sistnämnda är särskilt effektivt för att förbättra den ekonomiska situationen för de som har allra lägst pension.
Samarbetet har inte gett Sverigedemokraterna inflytande att montera ned demokratin, även om partier till vänster har sagt sig frukta det. Tvärtom innehåller budgeten pengar för en särskild utredning för att stärka domstolarnas oberoende, vilket Moderaterna har drivit länge.
Medan förra och den här mandatperioden har handlat om vem som kan eller förhandlar med vem, har samhällsproblemen accelererat i omfattning. Förhoppningsvis handlar nästa mandatperiod mer om sakpolitiken. Tack vare regeringskriserna verkar utvecklingen gå åt det hållet. Det behöver Sverige.
Isak Rutqvist
Praktikant på NWT:s ledarsida