Saker vi inte pratar om. När Zeb Blomqvist var 13 år kollapsade han i hemmet och kördes direkt till barnakuten. Väl på plats på sjukhuset gick allt väldigt fort.
– Zeb blev inlagd på iva direkt, han var illa däran, säger Zebs mamma Diana Persson.
Det var den 16 februari 2018 och Zeb hade varit hemma från skolan i två veckor då han hade varit sjuk. Men den 16:e februari skulle han återgå till skolan, men han hann aldrig dit.
– Jag tuppade av innan jag kom till skolan, säger Zeb.
Mamma Diana minns händelsen väldigt väl.
– Jag hade känt på mig att något kanske var fel. Han drack väldigt mycket och åt massa gurka helt plötsligt.
– Jag drack och kissade hela tiden. Jag spelade mycket dator då och jag kommer ihåg att jag fick gå iväg på toan ofta, tillägger Zeb.
– Jag jobbar ju som undersköterska så jag borde ha fattat, jag kände en skam i kroppen efteråt över att jag inte märkt det. Men Zeb var så himla aktiv jämt. Han tränade hela tiden och orkade så mycket. Han hade alltid med sig mellanmål och det var det som höll det i schack så länge. Ofta tänker man: hade vi bara gjort si eller så hade nog inte vårt barn drabbats, men så är det inte, säger mamma Diana.
När Zeb hade tuppat av åkte de direkt till barnakuten för att få hjälp. Väl på plats gick det undan.
– I bilen dit sa jag själv att jag trodde att det var diabetes jag hade, säger Zeb.
Det dröjde inte länge innan man bekräftade att det var diabetes typ 1 som drabbat honom.
– Zeb blev inlagd på iva direkt, han var illa däran. Han hade 26 i blodsocker och 73 i ketoner. Allting gick väldigt fort. Han hade gått med det så länge att han hade blivit ketonförgiftad. Du svävade faktiskt mellan liv och död, säger Diana och tittar på Zeb och det syns tydligt att det är jobbigt att prata om tiden på iva.
– Det var ingenting kvar av mig, jag gick ner 15 kilo under dessa veckor, säger Zeb.
Han fick stanna på sjukhuset under två veckor.
– Det var så mycket information när vi var där. Vi pratade med dietist, barnpsykolog, läkare och sköterskor. Vi hade flera genomgångar och vi fick lära oss hur man tar sprutor och hur man räknar ut kolhydrater och hur man väger maten. Vi matades med så mycket information, det bara snurrade, berättar Diana.
När Zeb låg på sjukhuset fick han besök av ishockeykompisen Jacob Frykholm. Ett besök som verkligen uppskattades.
– Det var så fint att se att han kom dit. Det betydde mycket för dig, Zeb, säger Diana.
Hon fortsätter berätta om att det tog ett tag att lära sig allt nytt kring sjukdomen.
– I början var det mycket som att lära sig och ta in och hantera vardagen. Även om det bara är ett äpple som sa ätas så ska insulin tas. Detta var en stor utmaning - men nu har det gått ett par år så nu har Zeb lärt sig. Till en början hade Zeb penna men gick ganska fort över till pump för att underlätta vardagen. Men samtidigt gör inte pumpen det lättare alltid, att leva med en pump som varnar både vid högt och lågt socker natt som dag. Doser som ska läggas in, det ska fyllas på med insulin var tredje dag, batterierna ska bytas, förklarar Diana.
Livet med diabetes typ 1 är ständig beredskap, dag som natt, framför allt för den som har drabbats men även för oss föräldrar. Att ständigt ha den oroskänslan. Vakna nätter. Stötta barnet som ständigt måste ha koll på sitt blodsocker. Lågt som högt.
Zeb som alltid varit väldigt aktiv när det kommer till träning fick en stor utmaning när han drabbades av sjukdomen. Trots det valde han och familjen att aldrig se något hinder i det.
– Man kan göra allt trots sjukdomen, man måste bara tänka och planera lite mer, säger Zeb.
– Diabetes är en kronisk sjukdom som påverkar varje dag hela livet framöver, man måste lära sig att bli vän med sin sjukdom. Det är viktigt att fortsätta med sina aktiviteter, att inte vara rädd. Det gäller att som förälder stötta till hundra procent så att barnen kan fortsätta med sina intressen och aktiviteter. Diabetesen får aldrig ta över barnens framtid. När Zeb drabbades av sjukdomen var han väldigt aktiv både inom hockeyn och cross och han är väldigt aktiv än i dag. Vi har fått otrolig stöttning från sjukvården, andra familjer i samma situationer samt av fina kamrater runt honom som stöttar honom. De är guld värda i vardagen, säger Diana.
Något som också påverkats förutom idrottslivet är livet i skolan.
- Eftersom blodsockret kan sjunka nattetid av till exempel träning eller match så kan det bli så att Zeb måste äta mitt i natten vilket påverkar sömnen och det i sin tur påverkar skolgången. Det är inte alltid lätt att vara pigg och prestera i vardagen när man inte får sova på natten. Ibland har vi fått göra en sjukanmälan eller meddela att han kommer senare och tyvärr gör det att han får mycket frånvaro på grund av sjukdomen. Men det är så det ser ut så vi kämpar på, berättar Diana.
Hon berättar att hon känner en ständig oro över att "stå bredvid" sin son i sjukdomen.
– Livet med diabetes typ 1 är ständig beredskap, dag som natt, framför allt för den som har drabbats men även för oss föräldrar. Att ständigt ha den oroskänslan. Vakna nätter. Stötta barnet som ständigt måste ha koll på sitt blodsocker. Lågt som högt, säger Diana.
Både hon och pappa Tobias finns som ett stort stöd för Zeb.
– Pappa Tobias tar största delen med hockeyn och jag styr upp maten och inhandlingen. Jag vill även tacka ledarna och spelarna som har en stor förståelse för Zebban.
Något hon tycker är väldigt viktigt är att fler ska sätta sig in i sjukdomen och även att man börjar prata mer om sjukdomen.
– Med facit i handen vill vi verkligen poängtera hur viktigt det är att sprida kunskap kring sjukdomen för att alla familjer som hamnar i samma situation ska få rätt till rätt stöd i skola och samhälle. Och att de ska få en god förståelse. De som lever med detta kan känna en stor skam över sjukdomen, att de inte vill prata om det. Sjukdomen kan ge skuld, sorg, oro, rädsla och brist på kontroll. Även frustration och orättvisa. Men tillsammans besegrar vi detta, avslutar mamma Diana.