Värmland invaderar Stockholm

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Isabella Lundgren och Rigmor Gustafsson charmade krönikör Anrell, när de båda sångerskorna hyllade Monica Zetterlund.
Foto: Lasse Anrell
Värmlands-invasionen av huvudstaden fortsätter.

Först kom den bedårande Malte Hallquist från Kil och Karlstad till Scalateatern och jag har förbanne mig inte sett en sån massiv kändisuppslutning sen Micael Bindefelds storhetsperiod. Alla var där. Från Anders Ankan med frisyren till Anders Lundin utan frisyren. Alla. Från fula till snygga. Från Bäst i test till Bullen. Alla.

Malte pratade relationer – som han brukar. Jag skrattade mest hysteriskt när han pratade om sin roll som Morfar Bajskorv och särskilt när han insett att han faktiskt ligger med en mormor (!).

– Lite äckligt faktiskt.

Sen gick jag till Musikaliska vid Nybroplan där det var stor och grandios hyllning av Monica Zetterlund – Hagfors allra vackraste lingonris.

Jag var på den första av tre överutsålda shower i den stora, stora salongen.

Sångerskor: de värmländska cocktailglasen Rigmor Gustafsson och Isabella Lundgren.

Värmskog möter Karlstad. Värmeln möter det tuffa helvetet vid Hudsonfloden i New York. Dialekt möter dialektik. Den liderliga rösten möter prästens upphöjda väsen.

Rigmor stötte jag först på i Värmskogs kyrka en midsommar där hon sjöng med sin syster.

Nu stöter jag på henne ibland på Ica.

– Värmskog, väser jag 35 mil därifrån.

– Eller hur, svarar hon moderligt.

Isabella stötte jag först på i Katarina kyrka i Stockholm för många år sen, när hon sjöng vid en mässa. Jag var helt förstummad. Visste inget om hennes värmländska rötter utan var mest fascinerad av hennes kyrkliga Billie Holiday-gestaltning.

– Ursäkta mej, men har du spelat in nånting på skiva, sa jag när jag vågade mig fram, en smula överdrivet blygt.

– Jo, jag har ju det faktiskt, svarade hon prästerligt.

Och det hade hon ju. Det finns åtta album (!) på Spotify. Alla är bra. Alla är innerliga. Sen dess har jag hört henne sommarprata i radio om tomheten i fyllekvartarna i New York och sett henne i en predikstol i Stockholm prata om sin nya berusande nykterhet.

Ikväll sjunger hon inte som Billie Holiday. Inte som Monica Zetterlund heller. Mera som en fulländad vokalist, kanske. Bedårande röst. Bedårande exakt frasering. Bedårande närvaro. Bedårande värmländskt.

Både Rigmor och Isabella vad starkt berörande i all sin glädje över att äntligen få stå på scen igen efter pandemins låsta salonger.

Båda i vita klänningar. Den ena klädd som för ett mellanstadiedisko, den andra som för konfirmation. Vuxna kvinnor. Den ena i vita skor, den andra i silverklackar.

Och så sjöng de ”Den sista jäntan” av Povel Ramel. Till slut.

– Man skulle kunne tro att Fröding varit iblandad, sa Rigmor och varför inte. Hon pratar dessutom en magisk dialekt. Rigmors dialekt är ju värd en egen mässa. Värmskog måste vara Värmlands språkliga hjärtpunkt. Inget låter bättre. I sin konfirmationsklänning ser hon ut som en som fått hela sin bluesiga livshållning bekräftad.

”Den sista jäntan” är ju ett nationalepos à la Hagfors-Monica och Lidingö-Povel.

– Och så han vars namn jag inte vet, sjöng de efter att de avslöjat att de också hånglat med Skrôppeltôrpern, men inte med FIB Aktuellt.

På väg ut från salongen stöter jag på Lasse Bengtsson, min gamle arbetskamrat från TV4, numera mest boende i Dalarna.

– Herregud, det här måste du skriva om. Det var ju fantastiskt, säger han.

– Jag vet, svarar jag.

– Slutet när de sjöng ”Ack Värmeland du sköna” som extranummer måste ju fått det att tåras i ögonen på en sån dom du, stönar han.

Slutet var verkligen magiskt. Tvåstämmigt i de öppna partierna. Så vackert att hela den stockholmska salongen höll andan.

– Jag skriver i NWT, säger jag förklarande till Lasses nya kvinna.

– Jag vet, svarar hon.

– Jag skulle väl gissa att det tårades en smula i ögonen på en förhärdad dalmas också, säger jag till Lasse.

– Det kan jag ju inte förneka, svarar han och vi lommar generade därifrån. Uppfyllda.

* * *

Sen gick jag på bio och såg ”Världens värsta människa” med norska skådisen Renate Reinsve, känd från Skavlan förra veckan. Herregud så bra. Varken hon eller filmen är väl egentligen särskilt värmländsk utan mera Oslo-porrig. Men vad är väl egentligen Oslo, annat än en lite provinsiell förstad till Värmland? tänkte jag. Inte mycket ju. Hursomhelst var filmen det bästa jag sett sen ”Skam”.

Det säger en del. Eller allt, snarare.

En bild från filmen Världens värsta människa.

* * *

Nåt annat värmländskt i veckan?

Tja, kanske att biofilmen ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” med den bedårande Simon Larsson från Kil i huvudrollen låg etta på biotoppen. Bra jobbat i filmdebuten ändå, Simon.

Och att Anders Nilssons bok om Sven-Ingvars låg etta stundtals på boktoppen.

Bra jobbat det också.

Men annars var det ganska lugnt. Värmland förtar sig inte. Inte mer än nödvändigt. Inte ens Skrôppeltôrpern.

Veckans värmlänning

Peter Jöbacks version av Melissa Horns ”Falla fritt” är fortfarande bäst i årets ”Så mycket bättre”. Ekshärads och Arvikas Jöback vet hur man späckar med känslor.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.