Olsson: Ryssland utövar reflexiv kontroll

Signerat
PUBLICERAD:
En ansamling av irakier och syrier vid gränsen mot Polen blir därför ett självspelande piano. Journalister flockas dit. Frågor ställs till politiska ledare om vad det är som händer och vad de vill göra åt det, skriver Stefan Olsson.
Foto: Oksana Mantjuk/BelTA via AP
Genom att utnyttja motståndarens psykiskt sett svaga punkter kan man komma innanför hans beslutsagenda. Man kan då styra hans beslut, skriver Stefan Olsson.

Att något fuffens är i görningen i och med migrantkrisen längs med gränsen mellan Polen och Vitryssland har nog alla förstått. De irakier och syrier som försöker korsa gränsen har inte hamnat där av en tillfällighet utan är resultatet av att Vitryssland släppt på viseringskraven. Oseriösa resebolag, kanske till och med statskontrollerade sådana, har sedan sålt biljetter med argumentet att det skulle vara ett sätt att ta sig in i EU.

Krisen är skapad av den vitryska regeringen, och Vitryssland samarbetar med Ryssland så man kan anta att det är Moskva som orkestrerat det hela. Vad syftet med krisen är är oklart, men det är inte långsökt att tro att det finns någon form av koppling till den stora ansamlingen av ryska trupper intill ukrainska gränsen som sker samtidigt.

Det finns i dag en större vaksamhet mot saker som Ryssland hittar på. När Krim erövrades 2014 gick det mycket snabbt och västvärlden hängde inte med. Därmed skulle man kanske kunna slå sig till ro? Har vi lyckats att inte bli lurade?

Jag gissar att många regeringar och militära ledare tänker så, men så lätt är det inte för faktum är ju att migrationskrisen i Vitryssland ändå har tagit mycket stor plats i europeisk politik i veckan som gick. Jag skulle därför säga att denna ”hybridattack” är framgångsrik, trots att EU och Nato sitter på helspänn och inte viker en tum gentemot kraven på att Polen ska öppna gränsen.

För sannolikt var målet med denna påverkansoperation, som är en bättre term att använda än hybridkrig, att skapa just bråk, inte att uppnå någonting substantiellt. Om vi antar att det är Kreml som ligger bakom operationen, vilket är det mest sannolika, agerar man förmodligen i enlighet med den ryska doktrin för psykologisk krigföring som kallas ”reflexiv kontroll”.

Ryssland har en lång tradition av att arbeta med påverkansoperationer där man kartlägger motståndarens mentala världsbild i detalj för att hitta svagheter. Man sätter sig in i motståndarens psyke och försöker påverka honom redan innan han ens har hunnit fatta ett beslut. De kallas för att ”reflektera” motståndaren. Genom att utnyttja motståndarens psykiskt sett svaga punkter kan man komma innanför hans beslutsagenda. Man kan då styra hans beslut.

Detta utnyttjades av Ryssland 2014 när Krim erövrades. Ryssland visste att det skulle skapa förvirring i nyhetsrapporteringen i väst om soldaterna som tog över halvön inte hade några nationalitetsbeteckningar på uniformen. Journalisterna skulle inte bli lurade av det, men förvirring skulle uppstå. Och när det uppstår förvirring i rapporteringen i väst uppstår det också förvirring i politiken eftersom västvärldens politiker lever i en medial värld.

I det här fallet utnyttjar Ryssland och Vitryssland EU-ländernas rädsla för en ny flyktingvåg. De vet att vi i EU inte vill se en repris av flyktingkrisen från 2015. Samtidigt vet de att det finns flyktingaktivister i alla EU-länder som direkt rycker ut och ska hjälpa de migranter som vill komma in i EU.

En ansamling av irakier och syrier vid gränsen mot Polen blir därför ett självspelande piano. Journalister flockas dit. Frågor ställs till politiska ledare om vad det är som händer och vad de vill göra åt det. Debattprogrammen i radio och tv fylls med aktivister och tyckare. Till sist måste EU:s utrikesministrar åka till Bryssel för bara denna enda sak. Hur ska man förklara det? Är det Vitryssland och Rysslands agerande som förklarar eller är det att EU-länderna själva som orsakat allt ståhej?

Vad nu syftet med informationsoperationen verkligen är lär vi aldrig få veta. Det kan vara vad som helst. Det kan vara en intern politisk kris inne i Ryssland som man vill dölja. Det var ju länge sedan vi hörde något från oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Kanske har han precis dött i fängelse utan att vi vet om det? Det är omöjligt att veta.

Men lärdomen av den fejkade flyktingkrisen i Vitryssland är som sagt inte att vi lyckats undgå att bli lurade. För det är inte sant. Vi har blivit spelade. Migrationspolitiken är verkligen en öm punkt hos oss, och det blev en uppståndelse, förmodligen precis den som Vitryssland och Ryssland hade tänkt sig. Vi vet bara inte vad syftet är.

Stefan Olsson

Fil dr i statskunskap, regionråd för Moderaterna i Region Uppsala, och författare till boken ”Vilseledning: Ukrainakriget i svenska medier” (Timbro förlag)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.