Hon är Årets värmlänning: ”Det var som att hjärtat stannade en liten stund”

Linn Sönstebö Mossberg beskriver sig som ett ånglok och nog har det gått åt både kraft och ånga, när en gammal kraftstation förvandlats från förbjudet område till ett av länets största besöksmål.

– Man kan pröva sina vingar där man är, säger hon.

Nu är hon Årets värmlänning – ett besked som närapå fick hennes hjärta att stanna.

”Det här kommer att bli ditt livsverk” sa en kvinna till Linn Sönstebö Mossberg, när konsthallen på Gamla kraftstationen i Deje varit igång ett par säsonger. Nu inser hon dessa ords hela betydelse.

– Hon hade ju rätt. Sen är vi flera om det livsverket, men hon såg väl att jag är ett sånt där ånglok, säger hon.

Liknelsen må halta lite: hon har en mild framtoning och framstår som en både eftertänksam och omtänksam person, som inte bara tutar på längs ett utstakat spår. Samtidigt är det tydligt att hon är målmedveten och redo att kämpa för en vision, även när motlutet tycks tungt.

Hur håller du ångan uppe då?

– Gemenskapen bland medarbetarna är väldigt stark. När någon tycker det är lite extra jobbigt, så finns det alltid någon som är starkare för tillfället. Vi bär varandra, säger hon.

Ett annat svar på den frågan betar i hagen utanför huset där Linn och hennes familj bor, i Nyckelby, norr om Deje. Hästarna Viking, Milton och Storm ger chans till avkoppling när mycket av tankarna tenderar att snurra kring arbetet.

”Svårt att inte förälska sig”

Idag är Gamla kraftstationen ett populärt besöksmål, som ett vanligt år drar uppemot 30 000 besökare.

I motiveringen till utmärkelsen framhålls att Linn genom konsthallen satt Deje på den värmländska kulturkartan.

Hur känns det?

– Jag säger väl som Selma Lagerlöf: Om jag inte har åstadkommit något mer i mitt liv, så har jag i alla fall dragit turister till Värmland. Det känns jättestort, säger hon och påminner om den blygsamma starten.

– Vi tänkte att vi skulle bedriva konstutställningar litegrann under sommaren. Det var ungefär det. Men redan någon gång mellan år ett och år två insåg vi att det kommer ju människor hit och är nyfikna på vad vi gör, så nu måste vi ta tag i det. Och det gjorde vi!

2022 blir tionde året och säsongerna har blivit allt längre.

– Vi är snart en åretruntverksamhet. Det har stått i vår utvecklingsplan i många år, men nu är vi nästan där. Nästa år kommer vi att ha öppet nästan nio av tolv månader, säger Linn.

Förbjudet område

Startpunkten för konstäventyret var en teateruppsättning inne i kraftstationen, som stått låst sedan 1992. Linn beskriver hela omgivningen kring detta industriminnesmärke som ”förbjudet område”, men:

– 2008 kom vi in och spelade teater med Ulleruds teateraktörer. Det är svårt att inte förälska sig i lokalen. Lena sa ”Här borde man göra konsthall och café”. Jag skyller allt på henne! Jag är rätt öppen för det mesta och Lena behövde väl ett ånglok för att dra den där idén vidare. Vi bildade team!

Lena heter Andersson i efternamn och är den som tillsammans med Linn Sönstebö Mossberg skapar utställningarna. Verksamheten drivs fortfarande i form av en ideell förening och det har ibland varit en hämsko i kontakten med beslutsfattare:

– Att vara en ideell organisation har ingen hög status. Det är något man borde ändra på. Sverige skulle stanna utan föreningar, men vi har ofta blivit trampade på för att vi inte har varit ett aktiebolag eller något större än en ideell förening.

Skapar ny bruksort

Med åren har satsningen vid Dejeforsen växt till något mer än en konsthall. Det handlar även om företagsetableringar inom konst och konsthantverk i närområdet, om infrastruktur och om att vara med och förändra en bygd.

Värmlänningen Linn har valt att gräva där hon står:

– Jag tror kanske inte att man blir lyckligare någon annan stans. Det är lite av en filosofi. Man kan pröva sina vingar där man är. Vi har lyckats förädla en potentiell skräpyta. Det tycker jag är väldigt vackert. Man pratar om att man bygger den nya bruksorten; det tycker jag är fint. En före detta bruksort vill ingen bo i, men i den nya bruksorten kanske?

Konsten kan ha en viktig roll i det bygget:

– Kulturen är det bästa man kan ha som kulturpolitiskt vapen. Konsten är fri och det ska den vara. Det är också något jag kämpat för. Vi vill visa traditionella tekniker och uttryck, men också nytt och sådant man inte alltid förväntar sig att se i en konsthall. Vi får en del kritik för att vi inte är så traditionella, men ska inte kulturen vara banbrytande och lite uppkäftig?

Hjärtefrågor

Hon har tidigare jobbat för Hela Sverige ska leva och engagemanget för landsbygden sitter i.

– Det här är något av det viktigaste som finns, eftersom landsbygden oftast inte är en del av det vanliga samhället utan särbehandlas hela tiden. Det här är hjärtefrågor.

Det syns i kraftstationen också, inte minst i caféet.

– Närodlat, närproducerat, värmländska mat- och dryckesproducenter och värmländska råvaror har varit en grundsten från dag ett.

Glashytta och kurser

Och ångloket tuffar på, mot nya mål. Under 2022 planeras för en glashytta och för att ta hela det röda trähuset bredvid kraftstationen i besittning.

– Bland annat kommer det att ge mer möjlighet till kursverksamhet och mer utrymme till konstnärer och konsthantverkare som vill verka på plats, säger Linn Sönstebö Mossberg.

Till visionerna hör en nybyggnad för konferenser.

– Oj, vad mycket idéer det finns!

Hjärtat stannade lite

Utmärkelsen Årets värmlänning blir en bekräftelse och en uppmuntran att fortsätta kämpa.

Vad sa du när du fick beskedet?

– Jag sa ingenting. Jag blev stum. Det var som att hjärtat stannade en liten stund. ”Händer det här?” Sedan började hjärtat slå och jag tror jag började prata osammanhängande och sen sa jag ”va, är det sant?”. Nu börjar hjärtat slå igen och så får jag lite tårar i ögonen och så tänker jag att det faktiskt är en jättestor grej. Det är så ärofyllt att få den här utmärkelsen. Jag undrar om det är på riktigt.

Det är det! Vad har Värmland betytt för dig och den du blivit?

– Sagan, berättelserna och att det till att vri och ljuga, och att vara lite vårdslös med sanninga! Värmland är också ett möjligheternas landskap, säger hon.

Hon konstaterar också att berättartraditionen kan förvaltas på många sätt. Att driva en konsthall kan vara ett.

– Varje konstverk bär på en berättelse, som ofta är stark. Vi konsthallar har ett stort ansvar att föra fram konstnärernas berättelser – vi är deras skyltfönster.

Det glittrar till:

– Nästa års utställning blir stor. Då sätter vi Deje på världskartan om det går igenom.