I 30 år har Hanna Wirdegård levt med sin ätstörning.
Som vuxen i tystnad.
Nu har hon skrivit boken om skammen när ätstörningen aldrig går över.
Hanna Wirdegård, 41, är utbildningskoordinator på Karlstads universitet och bor i Skåre med man och tre barn.
I tio år har hon planerat att skriva boken om hur hon blev fri från sin ätstörning. Det skulle bli en solskenshistoria med lyckligt slut.
Men tiden gick och hon blev inte frisk.
– Med åren växte skammen och känslan av ensamhet. Var jag den enda som inte klarade att bli frisk?
– En dag fick jag nog – ”nu ska bokjäveln bli till, om det så bara är för min egen skull!”.
Intresset visade sig större än hon trott. Flera förlag ville ge ut hennes berättelse.
– Det finns många böcker om de som blivit friska. Och de behövs, de inger hopp. Men vad händer när de berättelserna får stå för sig själva? Vad gör det med människor som fortfarande kämpar? För mig stärkte det känslan av att vara ensam kvar i sjukdomens våld.
Bättre men inte bra
Hanna är uppvuxen i Kalmar.
– Jag var en av anorektikerna som skraltade omkring år efter år. Det blev min identitet.
Som 18-åring fick hon komma till en specialistklinik i Varberg.
– Jag var där ett halvår och blev bättre, men inte bra. Efter det var det ännu svårare att erkänna att jag inte var frisk. Både familj och vården hade investerat så mycket kraft och pengar.
När hon var 22 år flyttade hon till Karlstad tillsammans med sin blivande man Jonatan.
– Jag bestämde mig för att lämna ätstörningarna bakom mig och skulle börja ett nytt liv här, som frisk.
Men det gick inte, i stället utvecklades anorexi till bulimi.
– Jonatan blev snabbt medberoende och köpte mina förklaringar. Man blir expert på att dölja så det tog lång tid innan han förstod hur illa det var, säger Hanna Wirdegård.
Svårt att bli gravid
Paret förstod tidigt att det skulle vara svårt att bli gravid då Hanna aldrig hade haft någon naturlig ägglossning.
– Vi anmälde oss till fertilitetskliniken direkt vi flyttade hit.
Det tog sex år av behandlingar och försök. När hon väl var gravid blev hon besatt av skräcken att barnet skulle vara ”för stort” när det föddes. Hanna själv var en rekordbebis på Kalmar sjukhus och vägde 5 650 gram. Det var en traumatisk förlossning och hennes mamma fick en förlossningsdepression som gjorde det svårt att knyta an.
Därmed uppstod också den första pusselbiten till anorexin – att vara tjock och oälskad.
– Jag var livrädd att själv få en stor bebis och svalt mig hårt under graviditeten. I dag kan jag se att den oron bottnade i en djup rädsla att inte kunna älska ett stort barn.
Under graviditeten gick hon bara upp fyra–fem kilo.
– Jag förstår inte att mödravården inte såg det. Jag tjatade mig till extra ultraljud utan att någon ifrågasatte. När jag kom för att göra undersökningen trodde barnmorskan att jag var ditremitterad av oro att fostret var för litet, när det var tvärtom.
Det gick bra med barnet. Siri föddes tre veckor för tidigt men fullt frisk.
– Skammen över att inte ha satt sitt barns hälsa först var hemsk. Vi hade kämpat så hårt för att få henne och min största skräck var ju att förlora henne. Ändå vann ångesten.
Efter graviditeten blev sjukdomen än värre.
– Jag har aldrig kunnat kräkas för att kompensera allt jag åt, vilket är vanligt vid bulimi. I stället sprang jag. Jag sprang och sprang och sprang – tills lårbenshalsen gick av.
Ångesten att inte få springa
Hannas skelett är urkalkat efter alla år med anorexi.
– Jag minns när läkaren sa att jag inte skulle kunna gå på sex veckor. Ångesten av att inte få springa… det går inte att beskriva.
Benet läkte långsamt. Efter två år hoppade hon fortfarande på kryckor.
– Jag borde ha suttit i rullstol för att läka, men i stället hoppade jag runt för att bränna kalorier. Ångesten accelererade.
Jag borde ha suttit i rullstol för att läka, men i stället hoppade jag runt för att bränna kalorier.
– Efter varje gång jag hade hetsätit bestämde jag mig för att det var sista gången. Jag la upp en ny strategi och tänkte att nu är det över.
Tills nästa gång.
Under de svåra åren föddes också Wanja som nu är åtta år. Tredje barnet, Ture sex år, kom som en överraskning ett par år senare.
Så här beskriver Hanna Wirdegård tiden i boken ”Varför blir jag aldrig fri?”: ”Siri kör vagnen nu och jag kan hoppa fritt på mina kryckor. Hon är en stolt storasyster. Jag är en ledsen mamma, utan förmåga att ge mina barn den centrala plats som de förtjänar. Den platsen har ätstörningen så hänsynslöst knyckt. Vi går hemåt mot dagens mest ångestfyllda timmar. Jag vet att det kommer gå åt helvete idag.”
Aldrig berättat
Under sina 20 år i Värmland har hon aldrig berättat om sina problem. I våras ville DN göra en intervju med anledning av en ny studie om ätstörningar hos gravida kvinnor.
– Då ställdes allt på sin spets. Ämnet kändes för viktigt för att tacka nej, men jag ville berätta för mina barn innan artikeln kom ut. Det var så svårt. Hur förklarar man en sjukdom som man inte förstår sig på själv? Och hur skulle jag förklara varför jag fortfarande var sjuk?
Barnen tog det med större ro än vad Hanna hade vågat hoppas.
– Min äldsta dotter kunde ju relatera till kompisar och diskussioner hon hade hört, men att förklara för en åttaåring och en sexåring vad en ätstörning är… Det är inte lätt.
Samma situation
Efter publiceringen har många hört av sig med egna berättelser, de som känner igen sig och har funnit styrka i att Hanna berättar.
– Det är läkande att prata om det. Att vara öppen gör att skammen lättar, och kanske det är den som har varit svårast av allt.
Enligt Hanna Wirdegård finns det en stark myt om att ätstörningar bara finns bland tonåriga tjejer.
– Sjukdomen försvinner inte per automatik för att man blir vuxen. Men man tystnar. Det finns en förväntan att man ska vara frisk när man har arbete, familj och barn. Då bör man ha viktigare saker att hålla på med än en gammal ätstörning.
Hennes förhoppning är att boken ska sätta ljuset på att vuxna med ätstörningar finns. Och är vanligt.
– Vården är så inriktad på de unga. När jag var 33 år och sökte vård blev jag behandlad som ett barn.
– Vården är så inriktad på de unga. När jag var 33 år och sökte vård blev jag behandlad som ett barn. Det kändes som att jag var 15 år igen och gick på BUP i Kalmar. Det var så kränkande.
Dömer inte lika hårt
I dag finns det mycket ljus i Hannas liv. En terapeut utan specialistkunskap om ätstörningar har tillfört nya perspektiv och fått henne att se på sig själv med snällare ögon.
– Hon har hjälpt mig att se vad ätstörningen grundar sig i och med det kom också självmedkänslan. Jag dömer inte mig själv lika hårt idag. Jag kan se på mig själv med kärlek även när jag faller.
Hanna kan se att tiden mellan återfallen också blir längre och längre.
– Maten fungerar oftast bra nu, men det finns många tankar och situationer som fortfarande är svåra. Jag kan till exempel inte ha bullar i frysen eller köpa hem glass på en torsdag som är tänkt till helgen. Ska vi baka får vi göra precis så många bullar som går åt, för att inte riskera att hamna i skov av hetsätningar och svält.
Boken kommer ut i januari på Parus förlag men går att förbeställa på Bokus.com.
– Det är en bok för andra i samma situation, de som behöver någon att hålla i handen. Men det är också är en bok för alla som vill försöka förstå sjukdomens komplexitet, för människor med annan psykisk ohälsa och för vårdpersonal, säger Hanna Wirdegård.