”Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?”
Ni känner igen orden från Nils Ferlins dikt ”På Arendorffs tid”. Det tycks ha varit en tid med frihet och svängrum, sedan kom nivelleringen och alla blev lika som bär. Men bakom ett originellt beteende kunde ofta finnas en stor tragik, kanske orsakad av fattigdom, sjukdom eller svagsinthet.
Från mer än hundra år tillbaka har Lars Bäckvall beskrivit några avvikande personer från norra Värmland som ”dårar och original”.
Sjonger-Ola föddes i Dalby. Med hans hjärna var det skralt ställt, enligt Bäckvall, men detta kompenserade han med en vacker sångröst. Han gick omkring i stugorna och fick väl någon matbit här och var liksom ett honorar för de sånger som han framförde. ”Hans dåliga kläder och magra och ömkliga utseende vittnade mer än väl att han var nödlidande.”
Enligt ryktet var han ”oäkta” son till en rik bonde i Ovansjöbygden. En gång när Ola på sin eviga vandring kom till denne bonde stannade han innanför dörren och sjöng om en far, som inte hade hjärta för sin son.
Han hade alltid en mjölpåse i famnen, kanske i hopp om att få påfyllning i den, och när han kom in i en stuga slog han sig ner vid spisen och sjöng, som det beskrivits, ”med sin vackra och vemodiga stämma”. Mjöl i påsen och en matbit i munnen var kanske den tidens Stim-ersättning.
Enligt ryktet var han ”oäkta” son till en rik bonde i Ovansjöbygden. En gång när Ola på sin eviga vandring kom till denne bonde stannade han innanför dörren och sjöng om en far, som inte hade hjärta för sin son.
Kanske var denne Sjonger-Ola den förste artisten i bygden som hade musiken som födkrok.
* * *
Kosman kallades en annan man ur det förgångna. Han föddes liksom Sjonger-Ola i Dalby men var helt i avsaknad av begåvning till skillnad mot Ola. Likheten mellan de båda var att de gick runt från hus till hus och när de kom in satte de sig vid spisen. Båda hade som avsikt med visiten att få något att stilla hungern med, men Kosman hade ingen motprestation att erbjuda. När han fick sin välbehövliga matbit tackade han genom att gång på gång upprepa namnet på den som bjöd samtidigt som han tuggade. När det var en som hette Jon som bjöd, sa han: ”Han Jo ä snäll, han Jo ä snäll, han Jo ä snäll …”. Detta framfört med största hastighet.
Han lär ha tänt eld på ladugården i Svabacken, så att byggnaden brann ner och alla kreaturen innebrändes. Fåren sökte skydda sig genom att hoppa mer i en stor gryta med vatten, men vattnet blev varmt och kokade.
Hans tal var snabbt och otydligt, han var smutsig och trasig, liten och mager och var säkert i stort behov av den mat han kunde få.
Han lär ha tänt eld på ladugården i Svabacken, så att byggnaden brann ner och alla kreaturen innebrändes. Fåren sökte skydda sig genom att hoppa mer i en stor gryta med vatten, men vattnet blev varmt och kokade. ”De vart både kokt å stekt, de vart både kokt å stekt”, upprepade Kosman i en långdragen ramsa.
* * *
En annan från gängse mönstret avvikande Dalbybo var gubben Blåsman. Han omnämns av Bäckvall, men uppgifterna härrör från en artikel i Finnbygden av Ante Antee. Någon vandrare var han inte men får ändå platsa i krönikan genom de speciella egenskaper han tillskrevs.
Blåsman var en liten, allvarlig och tystlåten man, och gift var han, men förhållandet till hustrun tycks inte ha varit det bästa: ”Hellre vill jag ha en död orm i sängen än en käring”, lär han ha sagt. Med de krafter han sades äga borde han ha kunnat få rätsida på äktenskapet.
Blåsman omtalades som en man som ansågs kunna mer än andra. Han var finnättling och kom från Östmark till Slättne i Dalby, där han bosatte sig uppe på heden. Hans rätta namn var Jon Klementsson, men ”namnet Blåsman var ett bygdenamn, ett så kallat mästernamn, ett sådant, som gavs alla dem, som sysslade med mystiska krafter”, enligt Antee.
Blåsman var en liten, allvarlig och tystlåten man, och gift var han, men förhållandet till hustrun tycks inte ha varit det bästa: ”Hellre vill jag ha en död orm i sängen än en käring”, lär han ha sagt. Med de krafter han sades äga borde han ha kunnat få rätsida på äktenskapet.
Ante Antee har berättat en episod:
”Då han en gång hastigt insjuknat och sedan legat till sängs i två dagar, kallade han till sig en av sina vänner och ålade denne att taga ena remmen av hans byxor (denna tid användes korta byxor med läderremmar vid knäet) och skära den i små tärningar. Sedan skulle Blåsman ’taga in dem’ och skölja ned dem med en mugg brännvin. Så skedde, och när det var gjort, satte sig gubben upp i sängen och sade: – Nu slapp Skam en god stek.”
I övrigt finns berättelser om hur Blåsman lyckats skaffa hem djur som försvunnit och hur han red till Balkåsen och hämtade hem en nyfödd kalv. Dagen efter kom Blåsman på sin häst och springande efter kom den nästan nyfödda kalven.
* * *
Till dessa gamla Dalbyoriginal får man räkna Stark-Pelle. Han var storväxt och – som namnet anger – stark, men det gick inte att förmå honom att arbeta. Han höll mest till vid kvarnarna i Likan, där han lyckades få någon liten matbit av arbetarna. Det som gjorde honom än mer speciell var att han samlade alla läderbitar han fick tag på och pliggade fast dessa på sina skor, inte bara som extra sulor utan runt om på sidorna och på ovanlädret. Hans ena sko vägde 7 skålpund, vilket motsvarar över 3 kilo.
* * *
Tillfällighetsdiktaren Bock-Per från Likenäs hör förstås hemma i denna skara, men om honom finns så mycket att berätta att han får ha sin egen krönika. Liksom Sjonger-Ola kunde belönas med matbitar för sin sång, kunde Per få in slantar genom att göra dikter på beställning, ofta var det niddikter om någon speciell person som önskades.