Regeringen har beslutat att ge Cementa tillstånd att fortsätta bryta kalk på Gotland. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) sade därefter att den förmodade cementkrisen är inställd. Han kan inte ha mer fel.
Med stöd av en ny undantagslag har regeringen beslutat att ge Cementa tillstånd att bryta kalk fram till årsskiftet 2022. Ett långvarigt stopp i Slite skulle onekligen ha stora konsekvenser för samhället. Det handlar om den grundläggande råvaruförsörjningen till infrastrukturprojekt, gruvbrytning, vindkraftverk och bostäder. Ja, allt som kräver cement. Hundratusentals jobb är i fara.
Men nu är väl krisen avvärjd? Nej, dessvärre inte. Lagrådet, som har till uppgift att granska hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, menade att undantagslagen stod i strid med grundlagen. Men regeringen hade inte så mycket annat till val än att gå vidare med lagstiftningen, trots kritiken.
Att regeringen fattat ett beslut med stöd av en lagstiftning som förmodligen står i strid med grundlagen behöver inte vara ett praktiskt problem så länge ingen överklagar det. Men nu tänker Naturskyddsföreningen och Greenpeace överklaga regeringens beslut till Högsta förvaltningsdomstolen. Om en domstol i ett konkret fall finner att lagstiftningen står i strid med grundlagen ska den inte tillämpas. Snart kan allt vara tillbaka till ruta ett.
Det kan inte ses som någonting annat än ett kraftigt underbetyg för Sverige att det har behövt gå så här långt. Tillståndsprocesserna är både tidskrävande och oförutsebara. Det kan mycket väl vara så att Cementa inte lämnade in ett – objektivt sett – tillräckligt gott underlag till Mark- och miljööverdomstolen för att domstolen skulle kunna ta ställning i målet. Men det framstår som mycket anmärkningsvärt att samma underlag i första instans var tillräckligt bra för att Cementa skulle beviljas tillstånd där. Förutsebarhet – som sagt.
Det är uppenbart att Miljöbalken är illa utformad för att möta framtiden, när andra värden såsom globala klimatvinster och samhälle inte kan beaktas i tillräcklig grad och när det kan ta flera år att få en ansökan behandlad. Det finns många målkonflikter och legitima intressen att ta hänsyn till, men det är politikens uppgift att göra den avvägningen i lagstiftningen. Cementa är bara ett exempel när krångliga och oförutsebara tillståndsprocesser och nitiska miljökrav sätter stopp för industrins mer än välkomna omställning.
För ingen har väl missat att cement- och betongindustrin är en av världens mest utsläppsgenererade branscher, och att Cementa räknade med att cementproduktionen i Slite till 2030 skulle bli världens första anläggning att ta bort sina utsläpp i sin helhet. Det kan fortfarande bli verklighet – om verksamheten får vara kvar. Men först lär krisen krisa lite till.