NWT möter tre värmländska filmare som alla har valt berättelser som legat dem väldigt nära. Och samtidigt som de har fäst kameran mot någon i deras närhet, har resultatet även blivit en spegling av dem själva.
Emily Norling, Sara Broos och Ellen Helenius berättar om varför det blev just dokumentärfilm och vad som har styrt deras blick.
Sara Broos långfilmsdebuterade med den prisbelönta "För dig naken" 2012. I filmen följer hon sin gudfar Lars Lerins sökande efter kärleken. Sedan följde kortfilmen "Hemland" där A-hasångaren Morten Harket möter en ung flykting från Syrien som flytt till Sverige. 2016 kom "Speglingar" där hon skildrar relationen till sin mamma, konstnären Karin Broos.
– Att det blev dokumentärfilm för mig är nog mest en slump, börjar Sara Broos.
– Jag har alltid varit intresserad av berättelser, oavsett verklighet eller fiktion. Älskade att komma i kontakt med andra världar redan som liten. Jag har en nyfikenhet kring hur människor lever sina liv, verkligheten har alltid varit en källa till inspiration.
Hon ler och summerar:
– Det handlar om att vara öppen och intresserad av andra människor. Vilket kanske låter som en självklarhet, men vissa är faktiskt mest intresserade av sig själva.
Den slitstarka sanningen att verkligheten alltid överträffar fiktionen, ligger henne nära.
– I verkligheten händer det så osannolika saker som man inte skulle kunna dikta ihop. Men att jag kom att arbeta dokumentärt beror mest på att jag råkade komma över en historia som jag hade i min närhet, säger hon och syftar på "För dig naken".
Det som finns nära i ens liv, det som verkligen betyder något, blir ju ofta det som man hämtar inspiration från
"Jag själv kunde vara ett verktyg"
Filmen hon gjorde efter Lerinskildringen blev än mer nära. I "Speglingar" verkade hon både bakom och framför kameran.
– Det var en berättelse där jag själv kunde vara ett verktyg. Jag utgick från en mor-dotter-relation, men det uppstod samtidigt så många allmängiltiga teman. Och även om jag utgick från något nära, var det samtidigt något som kändes främmande.
Utgångspunkten i hennes filmande kan vara att försöka begripliggöra något hon inte förstår eller avmaskera något som känns skrämmande. Eller bara försöka fånga något hon förundras över.
– Det som finns nära i ens liv, det som verkligen betyder något, blir ju ofta det som man hämtar inspiration från. För mig har det alltid varit viktigt att det jag jobbar med berör mig, alltså verkligen på riktigt. Jag vill hitta personliga berättelser, något unikt. Inte berätta något som någon annan kan berätta bättre.
Filmarbetet blir också ett sätt att se till sig själv, sitt eget beteende.
– Vad vi än gör så är det ett självporträtt på något sätt. Även om jag skulle göra en science fiction-film – allt vi berättar filtreras genom oss själva och vår subjektiva blick. Verklighet och fiktion smälter ofta samman, vi har ju så olika syn på saker. Som i filmen om mamma – hon har en annorlunda syn på saker som har hänt än jag. Vi lever med fantasi och drömmar i våra huvuden, verkligheten finns på flera olika plan.
Vad har du för projekt för handen nu?
– Jag klipper en film just nu. En film som har tagit olika vändningar under flera år. Det började som en dokumentär, nästan en reportagefilm, men har blivit något helt annat. Jag använder delvis material som jag filmade när jag var väldigt ung på resa i Europa. "Skärvor" är arbetstiteln. En poet sa att "Sanningen är en spegel som föll från Guds händer och gick i lika många bitar som det finns människor på jorden. Alla plockade var sin skärva av spegeln och trodde att de hittat hela sanningen". Min film utgår från en personlig upplevelse av depression och utbrändhet där jag fullständigt tappade greppet om tillvaron. Det var skrämmande att vara i det mörkret, helt utan ljus eller mening.
Blev arbetet ett sätt att ta dig ur det?
– Ja, till slut. När jag väl kom dit hän att jag såg en mening med att göra något överhuvudtaget. Genom det gamla filmmaterialet påmindes jag om mig själv under en tid då jag inte var tyngd av stress eller prestationskrav. Då jag var friare och hade tid. Jag påmindes om livslusten, energin som jag hade förlorat. Filmen handlar om att se tillbaka och reflektera över det som verkligen har ett värde i ens liv. Filmen slutar i hopp, livet är vackert och underbart. Den ska vara klar någon gång nästa år.
”Måste brinna för det för att det ska funka"Tre filmare: "Jag hittade berättelsen samtidigt som den hittade mig"Värmländskt utbud
"Speglingar, "Hemland", "Allt vi äger" och "Min lilla storebror" är några av de värmländska filmer som ingår i Cineasternas utbud. Cineasterna är bibliotekens strömningstjänst som är gratis att använda.